21300000006377http://kulturarvsdata.se/raa/bbra/21300000006377Bebyggelse - anläggningMora kn, HÄRADSARVET 196:3 SOLLERÖNS KYRKA (SOFIA MAGDALENA KYRKA)SOLLERÖNS KYRKA (SOFIA MAGDALENA KYRKA)Utbruten ur Mora som kapellförsamling (eget pastorat 1775). Det 1781 rivna kapellet på Sollerön var beläget utanför byn Bengtsarvet, i utkanten av ett gravfält från järnåldern. Platsen markeras av en minnessten. Kapellet låg i en sedan länge försvunnen by vid en numera igenvuxen vik av Siljan. Ny kyrka påbörjades 1780 ca 1,5 km sydost om den gamla kapellplatsen. Den ännu befintliga kyrkan ligger i Häradsarvets by mitt på ön. I: Det första träkapellet på Sollerön uppfördes, såvitt känt, under 1500-talets första fjärdedel. Kapellet var uppfört av timmer och bestod av ett rektangulärt långhus med rakslutet korparti. En sakristia i norr och ett vapenhus i söder var troligen samtida med kärnkyrkan, eller tillbyggda kort tid därefter. År 1731 förlängdes långhuset mot väster under ledning av byggmästare Skinnar Per Andersson i Rothagen. Sakristian utvidgades i etapper under 1720- och 1730-talen (fullbordad 1733). Av 1661 års inventarium framgår att kapellets väggar och innertak var prydda med målningar, tillkomna under kyrkoherde Adolphus Elai Terserus tid (1641-1659). Målningarna utgjordes av scener från Bebådelsen, Yttersta domen samt Paradiset. Sakristian försågs vid 1700-talets mitt med huvudsakligen dekorativa målningar. Kapellet revs 1781. Sakristian inropades dock på auktion och återuppfördes som bod på Flintgården i Gruddbo, men revs efter dokumentation 1931. Kapellplatsen är delvis arkeologiskt undersökt 1937. I marken kan man ännu skönja de västra och norra delarna av kapellets grundmurar. II: Den nuvarande stenkyrkan, även kallad SOPHIA MAGDALENA, uppfördes 1780-85 efter ritningar av arkitekt Olof Tempelman och under ledning av byggmästare Daniel Lundquist. Kyrkan har korsformad plan, dock med helt dominerande öst-västlig axel. Den östra korsarmen innefattar ett rakslutet korparti och en öster därom avdelad sakristia. Tornet i väster har samma bredd som långhusgaveln. Tempelmans ritningar frångicks i vissa avseenden vid uppförandet; bl.a. fick kyrkan ett brutet valmtak istället för sadeltak, och tornet gjordes lägre samt försågs med fler ljudluckor. Kyrkan fick sina vita fasader vid en restaurering 1992, efter att i olika omgångar haft en rosafärgad nyans (senast efter arkitekt Börje Blomés restaurering 1968-69). Fönsteröppningarna är rundbågade. Tornet, vars nedre del följer yttertakets form, kröns av en åttkantig lanternin med kupoltak. Ingång sker från tornets västsida samt mitt på norra och södra korsarmsgavlarna. Kyrkorummet karakteriseras av mittpartiets omfångsrika kryssvalv, övriga delar är tunnvälvda. Valv och väggar är putsade i en ljus nyans, och väggarna indelas av slanka pilastrar. Altaruppsats, i form av tempelgavel, och predikstol är utförda av Krång Lars Ersson i Bodarna 1795. Från samma tid är Pehr Hedendahls altarmålning i perspektivutförande, en skenarkitektonisk fortsättning av tempelgaveln. Dopfunten av röd sollerögranit är ritad av länsarkitekt Magnus Dahlander 1930. Sakristian inreddes som lillkyrka 1937, med bl.a. det gamla kapellets predikstol från 1640-talet. Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.Siljans största ö, Sollerön, koloniserades tidigt, redan under stenåldern. Solleröns privilegierade läge stärktes ytterligare under första årtusendet efter Kristus. De rikliga förekomsterna av myr och sjömalm i Ovansiljan främjade också utvecklingen av järnhanteringen i området. Det medförde ett välstånd som kan betecknas som Solleröns egentliga storhetstid. Stora bosättningar från vikingatidskulturen förekom på ön och i Bengtsarvet och Utanmyra finns Dalarnas största sammanhängande gravfält från vikingatiden. Fynden från utgrävningar av dessa härrör från tiden 800-1050. Många av gravfynden finns idag utställda på vikingamuseet intill kyrkan. Från denna tid härstammar även Solleröns båtbyggarkonst. Under 1100- och 1200-talen skedde en märkbar förändring i levnadsförhållandena i området. Bergslagens malm konkurrerade ut myr- och sjömalmen och därmed minskade Siljans välstånd och betydelse. Solleröns "storhetstid" var förbi. Samtidigt spred sig kristendomen och på den forna kultplatsen vid Bengtsarvsåkern uppfördes, under tidigt 1500-tal, öns första kapell. Efter vikingatidens glansdagar blev Sollerön ett utpräglat agrart samhälle med småskaligt jordbruk, fäbodar och boskapsskötsel samt med skogsarbete och slöjd som mest framträdande bisysslor. Framför allt tillverkades båtar och laggkärl. Fram till 1775 tillhörde Sollerön Mora församling. Detta medförde stora olägenheter för bygdens invånare, kyrkoplikten krävde sin tribut av besvärliga och farliga färder över isar och vatten. Sockenborna lyckades slutligen, från Gustav III, erhålla ett privilegiebrev om att bilda egen församling. Som tack fick församlingen i begynnelsen bära namnet Sophia Magdalena, efter drottningen. Först i mitten av 1800-talet antogs namnet Sollerö församling. Först anlades kyrkogården som invigdes 1777 och 1779 påbörjades kyrkobyggnaden som slutfördes 1785. Sockenkyrkan som uppfördes väster om kyrkogården ligger mitt på ön, i Häradsarvets by. Den byggdes med vissa avvikelser efter ritningar från 1776 av Olof Tempelman, en av periodens främsta arkitekter. Kyrkobyggnaden som har väldiga dimensioner tillhör den stora gruppen av nyklassicistiska kyrkor och är gustaviansk till stilen, i synnerhet invändigt. Av den ursprungliga inredningen, som också ritades av Tempelman, är altaruppsatsen och predikstolen bevarade. För mer historik se kyrkan samt bifogad PDF-fil.Län: Dalarna, Kommun: Morahttp://kulturarvsdata.se/raa/bbra/rdf/21300000006377http://kulturarvsdata.se/raa/bbra/xml/21300000006377http://kulturarvsdata.se/raa/bbra/html/21300000006377RiksantikvarieämbetetRAÄBebyggelseregistret - anläggning1.12024-10-23