21300000004579http://kulturarvsdata.se/raa/bbr/21300000004579Bebyggelse - anläggningFinspång kn, RISINGE KYRKA 6:2 RISINGE KYRKARISINGE KYRKAFÖRSAMLING 1995 - RISINGE BEFOLKNINGSTAL - 1805: 3041, 1900: 7034, 1995: 16986 FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken. LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan ligger strax väster om Finspång på en höjd på gränsen till sjöplatån med vid utblick över landskapet omgiven av en stor kyrkogård avsedd för Finspångs industrisamhälle. Endast en f. d. skola ligger i anslutning till kyrkan. Kyrka och kyrkogård härstammar från mitten av 1800-talet då Risinge kyrkplats flyttades närmare Finspång intill nuvarande riksväg 51. Prästgården ligger vid Köp. RASERAD KYRKA / RUIN - DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - II: RISINGE NYA KYRKA är en av landskapets största och ståtligaste. Den uppfördes 1845-49 av byggmästaren Abraham Nyström efter ritningar av arkitekten J. A. Hawerman. Planer på nybyggnad fördes i socknen sedan 1700-talets mitt. Sockenbon Pehr Hörberg lovade 1802 skänka en altartavla om beslut om nybygge fattades. Kyrkan har latinsk korsplan bestående av ett treskeppigt långhus, enskeppigt tvärhus, ett halvrunt korutsprång i öster (utvändigt tresidigt) samt torn i väster. Sakristian var ursprungligen inbyggd i den norra korsarmen, men är sedan 1954 inrymd i den södra korsarmen. EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Kyrkan är uppförd i tidstypisk blandstil, med nyklassicistisk grundstruktur och dekorativa detaljer i nyrenässans och nyromanik eller rundbågestil. Exteriörens struktur är välbevarad, med fasaderna vitputsade (tidigare gulbrunt med vita listverk) och rundbågade fönsteröppningar, trappgavlar och rundbågsfriser. Långhus och tvärskepp täcks av sadeltak, tornet kröns av en åttkantig lanternin med spira. Kyrkans ingång är belägen i väster. Interiören har främst nyklassicistisk prägel, och domineras av mittskeppets höga tunnvalv som bärs upp av parställda kolon-ner med höga nyromanska kapitäl. Interiörens rika dekor och inredning är i huvudsak den ursprungliga av Hawerman ritade, men den förändrades åren 1900-02 vid en ganska omfattande renovering efter ett förslag av arkitekten Erik Lallerstedt. Hela interiören målades, tunnvalvet ornamenterades ytterligare, nya bänkar tillkom m.m. Smärre förändringar av interiören skedde även 1920, då bl.a. vindfång sattes in. 1946 och 1966 företogs åter mer genomgripande restaureringar under ledning av arkitekten Kurt von Schmalensee, då bl.a. koret höjdes och läktarunderbyggnad tillkom. Interiören målades åter om och långhusvalvets och korutsprångets dekor konserverades. Altartavlan är målad av Pehr Hörberg 1809. Predikstolen ritades av Hawer-man (predikstolens trappa tillkom i samband med Schmalensees restaurering). Orgelfasaden tillkom 1871. ÖVRIGA UPPLYSNINGAR - I kyrkan finns även ett senmedeltida högaltarskåp, som flyttades från den gamla kyrkan 1931. Enligt en inskrift skänktes skåpet år 1500 av kyrkvärdarna Andreas i Mellby och Petrus i Ingelstad. Dopfunten från 1659 är en gåva av brukspatron Louis de Geer och troligen tillverkad vid mässingsbruket i Norrköping. Uppgifterna är sammanställda av Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000; rev. 2003. Risinge är en medeltida socken i Östergötlands norra skogsbygder. Den medeltida sockenkyrkan finns kvar men ersattes 1845-49 med en ny kyrka ca 3 km längre norrut. Den nya kyrkan ritades av arkitekten vid Överintendentsämbetet, Johan Adolf Hawerman, och uppfördes av den ofta anlitade östgötabyggmästaren Abraham Nyström. Kyrkans planlösning är ett latinskt kors med tresidigt avslutat kor och torn i väster. Utformningen är huvudsakligen nyklassicistisk men med inslag av olika nystilar. Fasaderna är slätputsade och avfärgade i brutet vitt och taken är täckta med kopparplåt. Långhuset och korsarmarna har trappstegsgavlar och fasaderna är dekorerade med en rundbågsfris. De symmetriskt placerade rundbågiga fönstren har gjutjärnsbågar som är ovanligt dekorativt utformade. Huvudingången är genom tornet i väster. I korsarmarna finns rum med olika funktioner, bl a kylrum i norra korsarmen och sakristia i södra korsarmen. Kyrkans interiör är relativt rikt dekorerad och karaktäriseras av planlösningen med ett tunnvälvt mittskepp som bärs upp av kolonner och två sidoskepp. Delar av inredningen ritades av kyrkans arkitekt. Altartavlan målades av Pehr Hörberg redan till den gamla kyrkan. Hörberg bodde i socknen och ligger begravd på kyrkogården vid Risinge gamla kyrka. Risinge omnämns 1369 som egen socken inom Bråbo härad. Risinge socken är Östergötlands största socken och ligger inom den norra skogsbygden med Östergötlands bergslag. Socknen domineras av skogsmarker och bergig terräng med många sjöar och vattendrag. Mer sammanhängande jordbruksbygder finns framför allt i socknens södra del. Huvudorten är Finspång, som även är kommuncentrum. Bergshanteringen dominerade tillsammans med jord- och skogsbruk tidigare socknens näringsliv och gruvdrift förekom tidigt på flera håll. Det är oklart när Finspångs bruk anlades men bruket nämns i ett dokument från 1568. Bruksrörelsen utvidgades när Willem de Besche arrenderade bruket från 1618. Han samarbetade med Louis De Geer som köpte Finspångs bruk 1641 och sedan drevs bruket av släkten De Geer fram till 1848. Louis De Geer d y lät uppföra Finspångs slott, som grundlades 1668. I slottet inrymdes ett slottskapell. Nära Risinge nya kyrka ligger Stjärnvik. När den nya kyrkan skulle byggas skänktes marken av brukspatron Reder på Stjärnvik. FÖRSAMLING 1995 - RISINGE BEFOLKNINGSTAL - 1805: 3041, 1900: 7034, 1995: 16986 FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken. LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan ligger strax väster om Finspång på en höjd på gränsen till sjöplatån med vid utblick över landskapet omgiven av en stor kyrkogård avsedd för Finspångs industrisamhälle. Endast en f. d. skola ligger i anslutning till kyrkan. Kyrka och kyrkogård härstammar från mitten av 1800-talet då Risinge kyrkplats flyttades närmare Finspång intill nuvarande riksväg 51. Prästgården ligger vid Köp. RASERAD KYRKA / RUIN - DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - II: RISINGE NYA KYRKA är en av landskapets största och ståtligaste. Den uppfördes 1845-49 av byggmästaren Abraham Nyström efter ritningar av arkitekten J. A. Hawerman. Planer på nybyggnad fördes i socknen sedan 1700-talets mitt. Sockenbon Pehr Hörberg lovade 1802 skänka en altartavla om beslut om nybygge fattades. Kyrkan har latinsk korsplan bestående av ett treskeppigt långhus, enskeppigt tvärhus, ett halvrunt korutsprång i öster (utvändigt tresidigt) samt torn i väster. Sakristian var ursprungligen inbyggd i den norra korsarmen, men är sedan 1954 inrymd i den södra korsarmen. EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Kyrkan är uppförd i tidstypisk blandstil, med nyklassicistisk grundstruktur och dekorativa detaljer i nyrenässans och nyromanik eller rundbågestil. Exteriörens struktur är välbevarad, med fasaderna vitputsade (tidigare gulbrunt med vita listverk) och rundbågade fönsteröppningar, trappgavlar och rundbågsfriser. Långhus och tvärskepp täcks av sadeltak, tornet kröns av en åttkantig lanternin med spira. Kyrkans ingång är belägen i väster. Interiören har främst nyklassicistisk prägel, och domineras av mittskeppets höga tunnvalv som bärs upp av parställda kolon-ner med höga nyromanska kapitäl. Interiörens rika dekor och inredning är i huvudsak den ursprungliga av Hawerman ritade, men den förändrades åren 1900-02 vid en ganska omfattande renovering efter ett förslag av arkitekten Erik Lallerstedt. Hela interiören målades, tunnvalvet ornamenterades ytterligare, nya bänkar tillkom m.m. Smärre förändringar av interiören skedde även 1920, då bl.a. vindfång sattes in. 1946 och 1966 företogs åter mer genomgripande restaureringar under ledning av arkitekten Kurt von Schmalensee, då bl.a. koret höjdes och läktarunderbyggnad tillkom. Interiören målades åter om och långhusvalvets och korutsprångets dekor konserverades. Altartavlan är målad av Pehr Hörberg 1809. Predikstolen ritades av Hawer-man (predikstolens trappa tillkom i samband med Schmalensees restaurering). Orgelfasaden tillkom 1871. ÖVRIGA UPPLYSNINGAR - I kyrkan finns även ett senmedeltida högaltarskåp, som flyttades från den gamla kyrkan 1931. Enligt en inskrift skänktes skåpet år 1500 av kyrkvärdarna Andreas i Mellby och Petrus i Ingelstad. Dopfunten från 1659 är en gåva av brukspatron Louis de Geer och troligen tillverkad vid mässingsbruket i Norrköping. Uppgifterna är sammanställda av Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000; rev. 2003. Kyrkogårdens historik Uppgifter om kyrkogårdens historik har i huvudsak hämtats från Östergötlands länsmuseums topografiska arkiv och bibliotek. Uppgifter om äldre lantmäterikartor är hämtade från Lantmäteriets websida. Under medeltiden och fram till mitten av 1800-talet låg begravningsplatsen för sockenborna i Risinge invid den medeltida kyrkan, S:ta Maria. Det sker fortfarande begravningar på den gamla kyrkogården, men församlingskyrkogård är i dag den nya kyrkogården, Risinge nya. I en jubileumsskrift som utkom 1949 till kyrkans hundraårsjubileum finns bl a en redogörelse för turerna inför det nya kyrkbygget. Med början redan på 1700-talet diskuterade man uppförandet av en ny församlingskyrka i Risinge, men först 1844 togs beslutet om en ny kyrka. Det verkar inte ha rått några större motsättningar om hur den nya kyrkan skulle se ut, men däremot var den skulle byggas. Brukspatron Reder på Stjernvik erbjöd mark på Hults gärde, nära Olstads Backe en plats som Dir Nyström äfven besett och funnit för ändamålet serdeles lämpelig. Brukspatron Reder, som avled 1847, fick sitt gravkor öster om kyrkan. Protester mot kyrkans placering kom från de delar av socknen där man skulle få en avsevärt längre kyrkväg än till den gamla kyrkan. Stämman röstade dock ja till brukspatronens förslag. I september 1849 invigdes den nya kyrkan och kyrkogården men först 1869 var kyrkogården färdig att tas i bruk i sin helhet. Man hade under åren genomfört fyllningsarbeten och planterat träd. År 1853 beslutades t ex att träd skulle planteras parallellt med ringmuren (kyrkogårdsmuren). Redan 1864, alltså innan kyrkogården var helt färdig, började man diskutera eventuell utvidgning och fastnade för ett förslag att anskaffa begravningsplats i Finspång. Detta genomfördes dock aldrig. På 1880-talet gjordes en ordentlig planering och indelning av kyrkogården av kommissionslantmätaren A Lodén. År 1907 togs gravkapellet norr om kyrkan i bruk. Det var ritat av arkitekt Erik Lallerstedt. Först 1914 tog man upp frågan om utvidgning av kyrkogården igen. Under tiden hade den gamla kyrkogården (troligen Risinge gamla) tagits i bruk för s k linjegravar. Kyrkstämman önskade att nya kyrkogården skulle utvidgas mot söder och att begravningarna skulle upphöra på gamla kyrkogården. Hösten 1916 invigdes det nya området söder om nya kyrkogården, det som idag kallas Björkallén och man beslutade att linjegravar inte längre skulle upplåtas på gamla kyrkogården. (Här är det oklart om jubileumsskriften med gamla kyrkogården menar Risinge gamla kyrkogård, eller de äldre delarna av Risinge nya kyrkogård.) År 1935 återinvigdes det Rederska gravkoret öster om kyrkan. En ritning till gravkoret, som uppfördes till donatorn av marken till nya kyrkan och kyrkogården brukspatron Diedrich Reder på Stjärnvik, finns bevarad i byggmästarna Nyströms arkiv i Östergötlands länsmuseum. År 1935 hade man renoverat gravkoret och koppar mm till nya portar och kistor skänktes av Finspongs Metallverk. År 1937 beslutade man att inköpa ett nytt markområde norr om kyrkan och anlitade arkitekt Johannes Dahl från Tranås för att göra ett förslag till utformning av den nya begravningsplatsen. Johannes Dahl var flitigt anlitad i kyrkliga ärenden vid den här tiden och har bl a upprättat förslag till renovering av många kyrkor i Östergötland. Det framgår inte om Dahls förslag realiserades. År 1940 inköptes ytterligare mark norr om kyrkan. Markinköpen gällde troligen delar av det område som idag är kyrkogård nr 3. Enligt tidningsartiklar invigdes olika delar av kyrkogården under 1950-talet. Enligt en tidningsartikel från den 27 september 1954 var det nyinvigda området utformat av trädgårdskonsulent Eric Lind, Linköping. I de två nya gravkvarteren ska församlingen upplåta fri gravplats och fri gravöppning för sockenborna. Då en äkta make jordfästes, reserveras automatiskt plats för den efterlevande. Två vattendammar med springbrunnar planeras i området och kvartersbegränsningen ska utgöras av prydnadsträd. En mur av sten planeras utmed Norrköpingsvägen och en promenadväg inramad av lindar. År 1981 invigdes ytterligare ny kyrkogårdsmark, troligen kyrkogård nr 4. Av olika fotografier kan man delvis utläsa kyrkogårdens utveckling under 1900-talet. Ett foto från ca 1900 visar ett stort antal vita träkors i dagens kvarter B:1. Ett fotografi från 1941 av kvarter B:1 visar endast ett fåtal gravvårdar. Troligen har man nyss lagt om kvarteret och sått in gräs för att senare anlägga grusgravar. Ett foto från samma år av västra entrén visar nyplanterade träd utmed mittgången, medan ett foto från 1968 visar grusgravar i kvarter B:1. Ett fotografi från 1955 visar i huvudsak grusgravar både på gamla kyrkogården, nr 1, och i Björkallén, nr 2. På kyrkogård nr 3, nordöst och öster om kyrkan har delar av gångar lagts ut. Det kan även noteras att man fick konstbevattning på kyrkogården 1978 och att en ny minneslund på kyrkogård nr 3 invigdes 1985. År 1987 invigdes den konstnärliga utsmyckningen av brunnen i minneslunden norr om kyrkan. Smidesringen ritades av silversmed Peter Hjertkvist, Finspång och tillverkades av smeden Nils Haglund i Falla. Bruket med urnrundlar, en central plantering omgiven av gravvårdar i form av små naturstenar, infördes 1999.Län: Östergötland, Kommun: Finspånghttp://kulturarvsdata.se/raa/bbr/rdf/21300000004579http://kulturarvsdata.se/raa/bbr/xml/21300000004579http://kulturarvsdata.se/raa/bbr/html/21300000004579RiksantikvarieämbetetRAÄBebyggelseregistret - anläggning1.12024-10-23