21300000004519http://kulturarvsdata.se/raa/bbr/21300000004519Bebyggelse - anläggningGotland kn, VISBY S:TA MARIA 23 VISBY DOMKYRKA (SANKTA MARIA KYRKA)VISBY DOMKYRKA (SANKTA MARIA KYRKA)Visby domkyrka har ett centralt läge nordost om stadskärnan. Den oregelbundet formade kyrkogården avgränsas i öster av det branta Kyrkberget, i söder ligger det s.k. Johan Målares hus (två hopbyggda medeltida stenhus). Den trappgavelformade norra stenporten utgör Visbys enda bevarade medeltida stiglucka, renässansporten söder uppfördes sannolikt omkring 1630. Den medeltida muren revs i mitten av 1800-talet. Ursprungligen byggdes kyrkan som gästkyrka för tyska köpmän, men blev så småningom församlingskyrka (invigd 1225 av linköpingsbiskopen Bengt) och slutligen domkyrka då Visby stift inrättades 1572. Kyrkan består av treskeppigt långhus med smalare rakslutet kor samt västtorn, kapellutbyggnad i sydvästra hörnet, torn i vinklarna mellan kor och långhus, och en sakristia på den norra sidan. Byggnadsmaterialet är kalksten. Under 1100-talets slut och 1200-talets början byggdes en treskeppig basilika med västtorn och tvärskepp i öster, av vilken återstår tvärskeppsgavlarna, vissa invändiga pelare och valv samt tornet upp till översta rundbågsfrisen. Kort efter 1225 byggdes nytt östparti; tvärskeppet fördubblades och nuvarande kor med torn tillkom, samt den s.k. brudportalen i söder. Långhuset ombyggdes i mitten av 1300-talet och fick då sin befintliga hallkyrkoform. Vid 1300-talets slut tillfogades det gotiska kapellet i sydväst, framför kyrkans sydingång. Under denna period tillkom även de gotiska fönstren, dubbeltornen i öster påbyggdes och långhuset fick sin vindsvåning, vilken ger exteriören ett basilikalt utseende. Västtornet höjdes 1423. Mindre förändringar har skett efter medeltiden, främst till följd av brandskador; västtornets barockhuv är från 1746 och de oktogonala östtornens från 1761. Sakristian, i engelsk nygotik, uppfördes 1899-1901 vid konstnären Axel Herman Häggs restaurering. Invändigt täcks den treskeppiga hallkyrkan av kryssvalv i fem travéer; korvalvet och de två östligaste mittskeppsvalven är försedda med ribbor. Pelarna är av olika utformning, rikast utformade är de två knippepelarna i öster. Sidoskeppen avslutas i öster med i muren utsparade absididoler. En rundbågig muröppning leder till den kryssvälvda tornkammaren, ovanför denna syns emporens dubbla bågöppning med kopplade kolonetter. Korets tregruppsfönster har glasmålningar av glasmästaren Carl de Bouché från 1892, väggmålningarna är utförda efter kartonger av Axel Herman Hägg i början av 1900-talet. Vid arkitekt Jerk Altons restaurering under 1980-talet blottades medeltida kalkmålningar i norra sidoskeppet. Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1998.Visby Domkyrka S:ta Maria är till sin helhet uppförd under medeltiden. Den första kända kyrkan på platsen började byggas i slutet av 1100-talet och stod färdigt 1225, då den invigdes av Biskop Bengt i Linköping. Byggnaden hade troligen uppförts i två etapper med delvis ändrad plan och arbetsledning, förebilderna var tyska. Kyrkan var när den invigdes en treskeppig basilika med absidkor, tvärskepp och västtorn. Kort efter invigningen (omkr. 1230 omkr. 1250) påbörjades nästa byggnadsetapp då de första stegen mot en hallkyrka togs genom att ett nytt kor med flankerande torn uppfördes, och tvärskeppet fördubblades. Dateringen av den södra tvärskeppsportalen, Brudportalen, är osäker, men den bör ha kommit till vid mitten av 1200-talet. Hallkyrkan fullbordades omkr. 1250 omkr. 1260 genom att långhuset gjordes lika brett som tvärskeppen. På 1300-talets första hälft utökades kyrkan genom att Stora kapellet uppfördes på dess södra sida. Mittskeppets murverk förhöjdes och kyrkans exteriör fick formen av en basilika. Även de båda östtornen förhöjdes. Möjligen var ombyggnaderna resultatet av reparationer efter en brand. Då den nya byggnadsdelen i söder (Stora kapellet) försämrade ljusinsläppen i kyrkan togs de gotiska fönstren i långhuset upp. I slutet av samma århundrade ändrades de senromanska fönstren, och Swertingska kapellet uppfördes på kyrkans södra sida i direkt anslutning till Stora kapellet. År 1400 anger Strelow att kyrkan brann och det sägs att den därefter stod övergiven i flera år. 1409 invigde biskop Knut i Linköping en Mariabild och kyrkan bör då ha varit funktions¬duglig. 1423 byggdes tornets murverk på till nuvarande höjd och i mitten av 1400-talet försågs de båda östra tornen med spiror. Efter reformationen valdes kyrkan bland de många Visby¬kyrkorna till stadskyrka för att vid inrättandet av ett självständigt Visby stift år 1572 upphöjas till domkyrka. I början av 1600-talet eldhärjades kyrkans östra del och östtornens huvar förstördes. Två fönster i den västra delen togs upp 1630. 1639 förfärdigades alla torntrapporna och bräder köptes till ett loft beläget ovan kyrkans valv. I slutet av århundradet inrättades ett rum för konsistoriets sammanträden i Stora kapellets nordvästra hörn där tidigare ett sädesmagasin varit beläget. Ett skrank byggdes 1732 framför Brudportalen, det ersattes omkring 1767 av ett kapell. På 1720-talet renoverades det västra tornet. I mitten av samma århundrade lades taken om och de sista resterna av munk- och nunnetegel ersattes med enkupigt taktegel importerat från Lübeck. 1744 eldhärjades västtornet och dess spetsiga tornhuv ersattes av den nuvarande efter förslag av byggmästare Christian Losby. 1760 byggdes de båda spetsiga huvarna på östtornen om efter förslag av skeppsbyggmästare Johan Reinicke, och Stora kapellets barockgavel färdigställdes 1762 efter ritningar av murarmästare Johan Hamgren. Kyrkans inre renoverades 1765. En sakristia uppfördes 1778 på kyrkans norra sida och den igenmurade portalen i tvärskeppet utnyttjades som ingång. 1802 ansågs kyrkan vara i dåligt skick, bl.a. var tornhuvarna och taken rötskadade och golven var genom de många begravningarna i uselt tillstånd. Flera av bristerna avhjälptes inom de närmsta åren. 1816 påbörjades en restaurering som emellertid inte kunde slutföras då tillräckliga medel saknades. På 1820-talet lagades fönstren och trasiga masverk i Stora kapellet reparerades med ekvirke. Först 1831-32 kunde en mer omfattande renovering genomföras. Golven lades om varvid gravstenar höggs om och flyttades (flera såldes också som byggnadsmaterial), väggytorna vitkalkades, delar av altarprydnaden togs bort och fönstret bakom den spikades delvis igen till formen av Guds allseende öga. Två läktare revs och bänkarna byggdes om, överflödig inredning såldes på auktion. 1890-1893 utfördes en stor inre restaurering efter förslag av arkitekt Gustaf Pettersson, då bl.a. golven ånyo lades om och ett nytt värmesystem installerades. Väggar och valv putslagades och avfärgades, i koret målades de av konservator C. W. Pettersson efter ritningar av E. Bergh. Stenytorna frilades från färg, sten nyhöggs helt eller delvis och de västra pelarna kläddes med nyhuggen sten. Långhusets emporvåning öppnades och en skiljevägg i Stora kapellet togs bort. Högaltaret flyttades, altarprydnaden avlägsnades, kyrkbänkarna och orgeln nygjordes och övrig inredning omdisponerades. Korets gotiska fönster rekonstruerades och försågs med nya glasmålningar av glasmästare Carl de Bouché, München. Vid sekelskiftet 1900 genomfördes en yttre restaurering efter förslag av den i England verksamme, gotlandsfödde arkitekten Axel Herman Hägg. Restaureringen syftade till att återställa den medeltida kyrkan, vilket kom att utföras under stark påverkan av engelsk nygotik. De största förändringarna innebar att barockgaveln på Stora kapellet ersattes med en gavel i nygotik, en ny sakristia uppfördes och sidoskeppens tak sänktes. Fasaderna frilades från puts och nya stenskulpturer höggs till bl.a. Stora kapellets portal. 1907 försågs koret med målningar utförda av C. W. Pettersson efter förlagor av Hägg, och ett retabel placerades på altaret, även det ritat av Hägg. 1944-1945 restaurerades kyrkan invändigt efter förslag av arkitekt Erik Fant då väggar och valv målades och kyrkbänkarna nybyggdes av de valnötsträd som skadats under krigsvintrarna på 40-talet, även orgelläktare och altarskrank nygjordes i detta träslag. Kyrkogården har i dag parkkaraktär. Delvis är marken kring kyrkan belagd med gatsten. På kyrkans norra sida finns Församlingshuset och dess parkeringsplats som även den är belagd med gatsten. Kyrkogården sluttar delvis mot väster, den högsta punkten ca 30 m över havet är belägen i kyrkogårdens sydöstra hörn. På kyrkogården finns idag ett tiotal gravhällar varav åtta är möjliga att identifiera. Kyrkogården har inte använts som begravningsplats sedan 1830 då den Östra kyrkogården utanför stadsmuren anlades. I slutet av 1990-talet flyttades de gravhällar som ansågs kulturhistoriskt värdefulla och höll på att förstöras till Norra kyrkogården där de nu finns uppställda under skyddstak.Län: Gotland, Kommun: Gotlandhttp://kulturarvsdata.se/raa/bbr/rdf/21300000004519http://kulturarvsdata.se/raa/bbr/xml/21300000004519http://kulturarvsdata.se/raa/bbr/html/21300000004519RiksantikvarieämbetetRAÄBebyggelseregistret - anläggning1.12024-10-23