21300000002991http://kulturarvsdata.se/raa/bbr/21300000002991Bebyggelse - anläggningMörbylånga kn, RESMO KYRKA 1:1 RESMO KYRKARESMO KYRKAResmo kyrka är belägen på västra landborgen intill Stora Alvaret, i en trakt rik på fornlämningar; bland dessa märks fyra ovanligt stora gånggrifter. Kyrkan består av ett långhus med smalare absidkor, sakristia i norr och torn i väster. Korets plan, liksom även sakristians, är något skev. Resmo är den bäst bevarade och kanske den äldsta av de kvarstående öländska medeltidskyrkorna. De äldsta delarna - absidkoret, långhuset, delar av västtornet - daterar sig från 1100-talets början eller förra hälft. Västtornet färdigställdes vid mitten av samma århundrade. Det östtorn, som omkring 1200 hade förvandlat kyrkan till en klövsadelskyrka, revs vid 1826 års ombyggnad ned till något över det ursprungliga korets nivå, och kyrkan erhöll i huvudsak sitt nuvarande utseende. Vid samma tillfälle försågs tornet med lanternin. Kor och långhus täcks av ett gemensamt sadeltak; korets takfall dock något kortare. Ingångar i väster och mitt på sydfasaden leder in i kyrkorummet. Norra långhusportalen (vars inre är igenmurat), med gångöppningens nedåt divergerande sidor, har en form som i Sverige endast förekommer på Öland. Stora spetsbågiga och mindre rundbågiga fönster lyser upp det höga och smala kyrkorummet, som täcks av ett flackt trätunnvalv. Inredningen är huvudsakligen från 1700-talets slut. Resmo äger Ölands största svit av romanska målningar. Till de äldsta, från 1100-talets mitt, hör Majestas Domini - framställningen i absidens hjälmvalv. Målningarna inne i den höga triumfbågen och på triumfmurens västra sida hör till den något yngre, omfångsrikaste målningssviten tillkommen omkring 1200. kyrkan rymmer vidare kalkmålningar från 1200-talets mitt och 1500-talets slut. Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1995 Kyrkogårdens historik Mycket av följande historik grundar sig på Ragnhild Boströms bok om Resmo kyrka En kyrkogård bör ha anlagts i och med att kyrkan uppfördes på platsen under 1000-talet. Men inga spår förutom runstenarna av vilka några är gavelhällar till en så kallad Eskilstunakista, finns från den äldsta tiden. Flera runstenar som tidigare stått på kyrkogården är idag borta. Ett fåtal medeltida gravstenar finns ännu kvar. Bortförandet av gravstenar har troligen påbörjats redan 1817. Kyrkogården har numera en rektangulär form med den största utsträckningen norr om kyrkan. Vid jämförelse med en uppmätning troligen från 1639 av Ambjörn Larsson framgår det att kyrkogården efter 1600-talet kraftigt utvidgats mot just norr. Kyrkans placering mitt emellan de västra och östra murarna tyder dock på att bredden är ursprunglig. Närmast kyrkan sluttar kyrkogården svagt mot väster. År 1767 lades kyrkogårdsmuren om, ett beslut hade tagits redan 1753, då man också slog fast att murens underhåll skulle ske genom gångled. Gångled betydde att varje man och häst årligen skulle göra ett dagsverke. Detta var en vanlig arbetsfördelning när det gällde underhåll av en kyrkogårdsmur. Arbetet, 1767, gjordes dock bland annat av inhyses hjon som bidrog med dagsverken. På P Frigelius avritning av kyrkan och kyrkogården från 1752 finns, på samma plats som den västra grinden, en stiglucka av trä under sadeltak. Den var då alldeles ny eller nyreparerad 1750, då Mattias Dahlman i Kleva bekade det vill säga tjärade portarna under en dag. Samma år betalades portjärn, hakar och dragspik. År 1793 fastställdes böter för den som släppte in kreatur på kyrkogården och även senare utfärdades ett flertal gånger förbud för samma företeelse. Gräset var värdefullt eftersom det brukade ingå i kyrkvaktarens lön. I slutet av 1770-talet, beslöt man sig (enligt protokoll) för att riva stigluckan eftersom den hade tagit sig på det Södöstra hörnet. Kanske menar man här den port som i slutet av 1770- talet skulle muras upp formelig port av sten uppbyggas som det står i protokollet. Porten skymtas på N I Löfgrens teckning från 1816. Porten hade sadeltak med fall mot norr och söder. Efter år 1794 inskaffade man hängelås för kyrkporten Stigluckan skulle alltid hållas låst och kyrkvaktaren skulle alltid låta nyckeln till densamma åtfölja kyrkans nycklar från och till prästgården där de skulle förvaras under veckorna. Enligt räkenskaperna renoverades porten igen år 1869. Omkring år 1820 togs alla gravvårdar bort från kyrkogården och alla gravar utjämnades, varefter en ny gravlinje upptogs efter den östra muren. En klivstätta av trä bredvid stigluckan ledde, fram till år 1822, över muren. Den var då så förfallen, oagtadt den flere gånger blifvit iståndsattden vill icke äga varaktighet. Man beslöt därför att med en gång ersätta den med en ny murad av sten. Inför den planerade ombyggnaden av kyrkan fick kyrkvaktaren 1824 tillstånd att endast för denna höst.. få nyttja betet på kyrkogården, då det annars skulle bli förstört under kyrkoarbetet. Församlingen tillät vid detta tillfälle också avbetning medelst tjudring, men uppmanade kyrkovaktaren att efteråt rengöra kyrkogården. En annan uppgift anger att klockaren 1832 fick ta kyrkogårdens höskörd, mot att han åtog sig ringning i kyrkan. Kyrkogården var också en samlingsplats för ungdomen men 1826 och 1840 förbjöds detta och även stenkastning på kyrkogården. Redan i början av 1800-talet omtalas trädplantering på kyrkogården bland annat genom en anteckning av N I Löfgren år 1817 samt 1827. Träd planteras också på kyrkogården år 1872, 1891 och på 1900-talet. Kyrkan renoverades under åren 1890-92 och när renoveringen var färdig fotograferades kyrkan från sydost. På den del av kyrkogården som syns på fotografiet går det inte att urskilja några vårdar av sten men möjligen några gravkullar. I samband med att kyrkan renoverades revs stigluckan och vid samma tillfälle togs klivstättan bort. Detta efter ett beslut året innan att kyrkogården skulle planeras och kyrkogårdsmuren omläggas der så nödigt är. I den södra muren skulle man sätta in järnportar. Arbetet skulle utföras vintertid, vilket skulle bli billigare. Ytterligare ett fotografi togs från samma håll efter kyrkans renovering 1924. Vårdar av sten syns strax öster om koret samt en ensam vård på den södra sidan. I övrigt syns möjligen jordkullar. På initiativ av Ivar Hylander genomfördes 1949 en inventering av kyrkogårdarna i Växjö stift. Arbetet genomfördes med hjälp av en frågelista som skickades till församlingarna. Resmo församling var en av dem som svarade. På kyrkogården fanns huvudsakligen askar och almar planterade och vid gångarna var det buxbomshäckar. Kyrkogården hade aldrig varit indelad efter några bysamfälligheter. Däremot hade man en uppdelning i enskilda och allmänna gravplatser även om grävning i den allmänna linjen ytterst sällan skedde. De gravkullar som fanns var av vanlig typ med murgröna men det fanns också de som hade enbart utslätade gravplaner utan beläggning eller också med grus. Singel fick numera icke förekomma. Gravvårdarnas utseende varierade men man hade infört en maxhöjd på en meter. Granit eller Ölandskalksten var det vanligaste gravvårdsmaterialet. Den dödes namn samt födelse- och dödsår måste sättas ut på vårdarna, helst också by. Sydöstra hörnet av kyrkogården, kvarter 01, omlades på 1950-talet. Alla vårdar togs bort och ytan plöjdes ut och området såddes in med gräs. På mitten av 1900-talet påträffade kyrkovaktmästaren en hällkista på kyrkogårdens norra del i närheten av tvärgången. År 1974 hittades en del av en gravsten mellan landsvägen och kyrkans östra mur när hembygdsföreningen röjde. Stenens ålder är dock okänd och den var åter försvunnen vid besiktning. Taket på bårhuset lades om efter beslut från länsstyrelsen år 2004. Arbetet med att anlägga en minneslund i kvarter,04 påbörjades under 2006. ARKIV OCH LITTERATUR Antikvariskt Topografiska arkivet, Riksantikvarieämbetet Kalmar läns museums topografiska arkiv Lantmäteriet Ragnhild, Boström Resmo kyrka. Sveriges Kyrkor. Öland Borås 1988 Hammarskiöld, Hans mfl, Minnets stigar en resa bland svenska kyrkogårdar. Stockholm 2001 Hammarskjöld, Britt-Marie, Ett läns utveckling-Kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län. Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985 Larsson, Lars-Olof, Växjö stift under 800 år, Karlskrona 1972 Rahmqvist, Sigurd (red), Det medeltida Sverige, Bd 4, Småland 4, Stockholm 1999 Ullén, Marian, Medeltida träkyrkor, 1 Småland samt Ydre och Kinda härader i Östergötland. Stockholm 1983 Åberg, Göran, Sankt Sigfrids stift i historia och nutid, Växjö 1996 Svenska kyrkans hemsida: www.svenskakyrkan.se Muntliga uppgifter vaktmästare Ingmar Pettersson samt Ingrid (ledamot i kyrkorådet) och Anders Åsenius.Län: Kalmar, Kommun: Mörbylångahttp://kulturarvsdata.se/raa/bbr/rdf/21300000002991http://kulturarvsdata.se/raa/bbr/xml/21300000002991http://kulturarvsdata.se/raa/bbr/html/21300000002991RiksantikvarieämbetetRAÄBebyggelseregistret - anläggning1.12024-10-23