Märkbandet användes på skolhemmet i Helsingborg, för att märka de inneboende barnens kläder. Givaren hade just nr 25 under sin skoltid på hemmet.
Givaren själv berättar:
"Historien om märklapparna med nummer 25
Hösterminen 1960 var jag inte längre välkommen i den skola i Skara där jag hade gått under lågstadietiden. Läraren som skulle ta över klassen under mellanstadiet ville inte ha ett barn med funktionsnedsättning i sin klass – och då slapp hen det.
För att jag skulle få gå i skolan över huvudtaget tvingades mina föräldrar att skicka mig till en institution för barn med rörelsehinder – Vanföreanstaltens skolhem i Helsingborg. Barn med rörelsehinder hade ingen skolplikt 1960 så mina föräldrar kunde låtit mig gå hemma utan skolgång. Nu hade mina arbetarföräldrar det klart för sig att skulle jag någonsin kunna försörja mig själv så var jag tvungen att få utbildning. Jag skulle aldrig kunna utföra det minsta praktiska arbete på grund av min funktionsnedsättning – två lama armar och bara en fungerande hand med starkt nedsatt rörlighet i.
Familjen – mina föräldrar och två yngre bröder och jag reste ner till Helsingborg en dag i augusti. Vi tillbringade några timmar tillsammans på skolhemmet sedan åkte de andra till ett vandrarhem där de tillbringade natten – jag sov min första natt i sovsalen med sju andra flickor. Dagen efter kom mina föräldrar och bröder tillbaka och tillbringade ytterligare några timmar med mig – sedan var ”invänjningen” klar. – Hejdå Wenche, vi ses till jul!
Min mamma lär ha gråtit till långt upp i Halland. Då körde min pappa in på en parkeringsplats och sa – Om du inte slutar gråta så åker vi tillbaka och hämtar henne. Min mamma slutade att gråta för hon hade inget val. Avståndet mellan Skara och Helsingborg var långt 1960 och vi hade ingen telefon hemma.
Inför min skolstart hade min mamma lagt ner många timmars arbete på att iordningställa kläder enligt den förteckning vi hade fått hemskickad. Hon följde den till punkt och pricka utom i ett avseende – det stod att jag skulle ha med mig sex stycken förkläden. – Dumheter, sa mamma, du har aldrig använt några förkläden förut och ska inte göra det i fortsättningen heller! Förmodligen var förteckningen inte uppdaterad sedan 30-talet.
Ett moment i denna klädprocess var att märka ALLT med små märklappar med mina initialer WW – från ytterkläder till näsdukar. Jag hade noterat mammas arbetsinsats, sett hur många timmar hon la ner på att märka mina kläder – samtidigt som hon inte bara hade mig att ta hand om utan också mina två bröder, då 6 och 4 år gamla.
När jag så var på plats i Helsingborg noterar jag att personalen, som tituleras ”tant” och namn, sitter och märker om alla mina tillhörigheter med nummer 25. Jag minns att det upprörde mig enormt. Här hade min mamma lagt ner allt detta arbete helt i onödan var min slutsats – och med tanke på hur jag sett hur hon verkligen prioriterat mig och mina behov så var jag både arg och ledsen för hennes skull. Kanske tyckte jag heller inte om att ”bli” nummer 25. Jag var stolt över mitt namn och ägde en brosch som min pappa hade tillverkat med WW i snirkliga bokstäver – den har jag tyvärr tappat bort någonstans, någon gång."
Givarens bifogade berättelse till gåvan, se hela under "länkade filer".
Wenche skriver om händelsen i ett brev (se inskannad kopia under länkade filer; brev 1960-08-04).
Som vuxen kom sedan Wenche att besöka en personal från skolan, i ett skåp (skolan hade nu bytt inriktning och lokaler) med saker från den gamla skolan, hittades detta märkband med nr 25, som Wenche fick med sig. Hon har sedan sparat detta märkband som ett minne, tillsammans med två näsdukar som hon hade under sin tid på skolhemmet (se följande inv.nr).
/Leif Wallin 2014-11-12
