1.3.02026-05-21utställningstextRådata1483547arkivStatens museer för världskultur - Etnografiska museetSMVK-EMDokumenthttp://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/arkiv/148354700015Word-dokument, "Taino, folket som mötte Columbus", 10 sidor.Taino, folket som mötte Columbus, Tainos område Vid tidpunkten för tainos möte med Columbus bodde de på öarna i Bahamas-arkipelagen och Stora Antillerna samt på några angränsande öar i Små Antillerna. Den tätaste tainobefolkningen fanns på Cuba, Hispaniola (d v s Haiti och Dominikanska Republiken), Puerto Rico och Jamaica. Ordet taino betyder "god" eller "nobel". Detta berättade taino för Columbus då de beskrev sig själva i jämförelse med grannfolken. De olika tainogrupperna tog sina namn från de områden där de bodde: taino på Puerto Rico kallade sig till exempel borinquen, som var deras eget namn på ön. Det är i de tidiga spanska källorna som taino används som ett övergripande namn på detta folk. Tainos ursprung Tainos förfäder kom från nordöstra Sydamerika, kanske ursprungligen från centrala Amazonas. Den arkeologiska forskningen har visat att de började flyttningen ut på öarna strax före Kristi födelse. Men deras ursprungsmyter berättar att de kom från grottor i ett heligt berg på östra Hispaniola. Tainofolkets kultur började ta form runt 600 e Kr och nådde sin höjdpunkt 1200 e.Kr., i synnerhet på Hispaniola och Puerto Rico. När taino mötte Columbus var de uppdelade i ett flertal hövdingadömen med hundratals allierade byar. Tainos språk Tainos språk tillhörde den arawakiska språkfamiljen som är spridd bland Sydamerikas indianer väster om Anderna. Flera ord i svenskan har sitt ursprung i taino-arawakspråket, t ex kanot (canoa) hammock (hamaca) tobak (tabaco) orkan (huracan) majs (mais) Även namnen Jamaica, Cuba och Haiti var ursprungligen taino-ord. Tainos grannar På västra Cuba bodde guanahatabey, ett jägar- och samlarfolk ​som kan ha trängts ut dit av taino. Deras språk är okänt liksom deras ursprung. Kanske var de ättlingar till folk som utvandrat till den karibiska övärlden några tusen år innan taino började sin expansion från fastlandet. På Små Antillerna fanns cariberna (ö-cariberna). De hade anlänt långt senare än taino men i stort sett från samma område i nordöstra Sydamerika. Cariberna anföll tainos byar för att röva kvinnor. Osäkert är dock om cariberna var kannibaler som taino hävdade. Ordet kannibal har sitt ursprung i tainospråkets caniba eller cariba. På 1500-talet sökte sig många taino till cariberna för att söka skydd undan spanjorerna. Tainos antal Forskarna vet inte hur stor tainobefolkningen var när det första mötet med Columbus ägde rum. Uppskattningarna varierar men befolkningen bör ha varit mellan 1 000 000 och 2 000 000. För taino på Hispaniola varierar siffrorna mellan 600 000 och 1 000 000. Det har t o m hävdats att Hispaniolas befolkning kan ha uppgått till 8 000 000. På både Puerto Rico och Jamaica kan taino ha varit 600 000. Tainos försörjning Taino levde av jordbruk, jakt, fiske och insamling. De viktigaste grödorna var rotfrukter som yucca (maniok eller kassava) och sötpotatis. Rotfrukterna intensivodlades med en speciell teknik i upphöjda ytor av mylla, conuco. Majsen, som odlades i svedjor, var inte lika viktig för taino som för indianerna i Mellanamerika. Yuccarötterna har en giftig saft, som först måste pressas ut. innan bröd kan göras av mjölet. Sötpotatisen åts som grönsak. Andra odlade växter var squash, chilipeppar, jordnötter och ananas. Odlingen av tobak och kalebasser var också viktig. Det var i och med mötet med taino som tobaken först blev känd för européer. Taino fiskade med nät, spjut, krok och lina. De kunde även förgifta vattnet så att fisken bedövades. Taino hade hundar som var tränade att jaga mindre däggdjur. Deras största jaktbyte var sjökon (manate). Dessutom hade taino tama fåglar med vilka de lockade till sig papegojor. Andra byten var sköldpaddor och ödlor. Tainos hövdingadömen Tainos område var indelat i hövdingadömen, vart och ett med ett stort antal byar. Varje by hade, en hövding, cacique, som i sin tur var underställd "överhövdingen". Hövdingarna kunde vara både män och kvinnor. De kontrollerade överskottet av livsmedel som förvarades i speciella byggnader och delades ut vid behov. De var värdar vid finare besök och de ledde de stora offentliga ceremonierna. Överhövdingarna kunde kräva livsmedel och krigare av sina underlydande. Under ceremonierna satt hövdingarna på fint snidade trästolar, duho. Hövdingarna och deras underlydande områden konkurrerade med varandra. Allianser förekom men någon övergripande "centraliserad" organisation fanns ej. Därför kunde taino inte försvara sig och möta spanjorerna på bred front. Tainos samhälle Tainobefolkningen var indelad i två skikt: vanligt folk, naboria, och "adeln", nitaino. Adeln bistod hövdingen i administrativa frågor och övervakade det kollektiva arbetet. Dessutom var nitaino hövdingens livvakt i strid. Vapnen bestod av klubbor, pilbåge, spjut och spjutslungor. Taino räknade släktskap på mödernet och ärvde genom modern. Hustrun flyttade till mannens by. En nitaino kunde ha flera hustrur. Vanligen valde mannen sin hustru i sin egen by eller i någon av grannbyarna. Vänskap och maktställning kunde man visa genom att utbyta inte bara presenter utan också namn. Tainos byar och bostäder I tainos byar bodde mellan 1000 och 2000 människor. Bostäderna var runda med koniskt tak, caney. Rektangulära bostäder, bohio, lär också ha funnits men kanske först efter den första kontakten med spanjorerna. Byggnadsmaterialet var träpålar och taken täcktes med palmblad. Bostäderna hade jordgolv och endast ett rum, men de var avsedda för flera familjer och därför rymliga. Lös egendom lades i upphängda korgar. Man sov och vilade i hängmattor, hamaca. Vissa hövdingar sov på en plattform av trä. Bostäderna var oregelbundet placerade kring en öppen plats, där de offentliga ceremonierna ägde rum. Hövdingens bostad var störst och låg på den öppna platsen. Historiska källor antyder att det dessutom fanns stora byggnader som rymde hundratals personer. Tainos kanoter Taino gjorde långa sjöfärder mellan öarna i sina stockkanoter, canoa. De största kanoterna kunde rymma 150 man men vanligare var kanoter för 40 personer. Hövdingarnas kanoter var de elegantaste med målade dekorationer. Ibland slog de runt men de restes lätt och östes med ett kar av kalebass. Man använde enbart paddlar. Tainos kläder och smycken Männen gick nakna eller med ett litet höftskynke av bomull. Ogifta kvinnor bar ett hårband. Gifta kvinnor hade en kort "kjol", nagua - ju längre, desto högre rang. Både män och kvinnor hade kroppsmålning, speciellt inför ceremonier och strid. Männen föredrog rött och kvinnorna vitt, förmodligen hade färgerna symbolisk betydelse. Liksom många andra indianfolk brukade taino deformera de nyföddas huvuden. Hövdingarna hade huvudbonader med fjädrar och hamrade guldblad. I öronen och näsan sattes fjädrar, pluggar och andra utsmyckningar. Hängsmyckena visade ägarens ställning i samhället. Hövdingarna bar ofta hängsmycken av en blandning av guld och koppar, guanin. Sannolikt var de handelsvaror från Sydamerika. Tainos konst Taino var mästare i att arbeta i sten. De säregna "stenkragarna" och de koniska "trigonolitos" kan jämföras med de finaste stenföremålen från indiankulturerna i Mexiko, Central- och Sydamerika. Andra material i konsten var trä, ben och snäckskal. Ett genomgående motiv i tainos konst är zemi, gudomligheter och andeväsen. Tainos konst var en del av religionen men också handelsvaror. De finaste föremålen blev ibland gåvor av hög status mellan hövdingar. Tainos religion Tainos religion kretsade kring zemi, d v s gudomligheter ooch andeväsen. Zemi var också namnet på de skulpturer och statyetter som, föreställde dessa och som användes i zemikulten. Kraftfullast var Yucahu, "Herre över Yuccan och Havet" samt Atabey, "Sötvattnets Gudinna och Beskyddarinna av mänsklig fruktsamhet". Varje individ hade sina egna zemi och hävdade att just dessa var särskilt kraftfulla. Hövdingarnas zemi var de mest vördade. De förvarades i en särskild byggnad. En gång om året hedrade byns invånare hövdingens zemi då de gick i procession till den och erbjöd sina gåvor. I zemikulten ingick kräkning som rituell rening; kräkningen framkallades genom att sticka en spatula, "kräksticka" i svalget. Dessutom förekom ett hallucinogent snus, cohoba, som drogs in i näsan med ett rörliknande redskap. Effekten var tranceartad. Det var nödvändigt att nå detta tillstånd för att få kontakt med zemi. Osäkert är dock om alla fick använda cohoba i kulten. Tainos shamaner Tainos "medicinmän" eller shamaner, bohuti, hade till uppgift att bota sjuka. De tog betalt för sina tjänster, ofta i form av yuccabröd, vilket inte alla taino hade råd med. För att kunna bota måste bohutin ha kontakt med zemi. Han renade sig genom att svälja en ört som fick honom att kräkas. Sedan tog han cohoba-drogen. Ofta menade bohutin att patientens sjukdom berodde på ett främmande föremål i kroppen, Som en del av botgöringsritualen sög bohutin ut det främmande objektet. Om patienten dog, ställde de anhöriga en rad frågor till den döde om dödsorsaken. Om det var bohutins fel så blev han misshandlad av de anhöriga. Tainos bollspel Ett viktigt inslag i tainokulturen var bollspelet, batey. Bollen var av massivt gummi. Spelet ägde rum på byns öppna plats eller på särskilda rektangulära planer, som ofta var kringgärdade av stenblock med inristningar av zemi. Planerna brukade mäta 50 x 20 m men det finns också planer som är tio gånger större. Spelet kan ibland ha varit ett alternativ till strid mellan konkurrerande hövdingadömen. Ett lag bestod av 10 till 30 spelare. Den hårda, tunga och farliga gummibollen fick ej studsas med händer och fötter utan med höften. Därför var det nödvändigt med kraftiga skydd runt midjan. De säregna "stenkragarna" förknippas med bollspelet. Vissa kan faktiskt ha varit de skydd man verkligen använde, andra var sannolikt ceremoniella varianter av de skydd som användes i spelet. Tainos öden efter mötet med Columbus Typiskt för tainokulturen var att de olika hövdingadömenas elit tävlade om att dela ut gåvor och uppträda gästfritt. På samma sätt bemöttes Columbus, i synnerhet av hövdingen Guacanagari på norra Hispaniola. Men många mäktiga hövdingar var fientligt inställda. Snart uppstod konflikter och strider. Ju fler spanjorer som kom, desto hotfullare blev situationen för taino. Med Columbus andra resa hösten 1493 medföljde 1500 man, bl a präster som skulle kristna "los indios", indianerna. I hopp om att finna stora guldfyndigheter startade spanjorerna Amerikas första "guldrush". Konflikterna mellan taino och spanjorerna ökade 1494. Särskilt fientlig var hövdingen Caonabo på södra Hispaniola som senare togs till fånga. Andra hövdingar och nitaino fick dela hans öde. Många massakrerades men de flesta sattes i tvångsarbete eller krävdes på varor, t ex guld och bomull. Hövdingen Guacanagari var lojal mot spanjorerna. En anledning kan ha varit att han därmed kunde höja sin hövdingastatus. Spanjorernas erövring, conquista, genomfördes under stora svårigheter. Fria hövdingadömen fanns ännu 1497 på Hispaniola. Men tainos öde var beseglat. Nya sjukdomar och epidemier härjade. Tainos känsliga försörjningssystem stördes genom spanjorernas indrivning av livsmedel. Resultatet blev massvält. I takt med tainokulturens upplösning upplöstes också tainos familjebildning. Tainos hade funnits i Västindien i över 1000 år. Runt 1530, knappt 40 år efter deras första möte med Columbus, var deras kultur, uppplöst och de allra flesta taino hade dukat under. Förkolumbianska stenverktyg från Puerto Rico och Jamaica, sannolikt från tainokulturen. Folkens museum-etnografiska Stenringar eller "stenkragar", 1200-1500. Notra avbildning av zemi. Folkens museum-etnografiska. Stenföremål i vinkel, "elbow stone". Liksom vissa "stenkragar" passar denna också runt midjan med hjälp av band. Osäkert är dock om de verkligen användes i själva spelet. 1200-1500. Folkens museum-etnografiska. Stenhuvud, zemi. Sannolikt är det Maqetaurie Guayaba. Han som styr i de Dödas Land. 1200-1500. Folkens museum-etnografiska. Spatel, "kräksticka", för reningsritual i kulten kring zemi. Replika. 1000-1500. Folkens museum-etnografiska. Hängsmycke i mänsklig form. Den lätt knäböjande ställningen återkommer ofta i tainoskulpturer. 1000-1500. Folkens museum-etnografiska. Keramikfragment med zemidekoration. 600-1500. Folkens museum-etnografiska. Lerkärl i hjärtform, hals och mynning i fallisk form. 1000-1500. Museo del Hombre Dominicano. Ceremoniell bägare, globformad och dekorerad med djurfigur, möjligen groda. 1000-1500. Museo del Hombre Dominicano. Lerkärl med människoansikte, djupa uggleliknande ögonhålor. Hals i fallisk form. 1000-1500. Museo del Hombre Dominicano. Lerkärl, troligen ceremoniell funktion. Inristad ornamentik. 1000-1500. Museo del Hombre Dominicano. Rund skål med handtag formade som människohuvuden. Plan botten och geometriskt inristade linjer. 700-1000. Museo del Hombre Dominicano. Båtformad skål med handtag i djurform. Geometriskt inristade linjer. 1000-1500. Museo del Hombre Dominicano. Stämpel i bränd lera, förmålning av kroppen och textilier. Geometriskt inristade cirklar. 700-1500. Museo del Hombre Dominicano. Dolkliknande föremål i polerad mörkgrå sen, formad som människofigur. 200-1500. Museo del Hombre Dominicano. Mortel eller stöt i sten. Övre delen djurformad, möjligen fladdermus. 1000-1500. Museo del Hombre Dominicano. Mortel eller stöt i sten. Övre delen fågelformad, möjligen uggla 1000-1500. Museo del Hombre Dominicano. Halsband med amulett i människoform. Sten. Datering saknas. Museo del Hombre Dominicano. Amulett i ben från sjöko (manate). Möjligen avsedd som spatula, "kräksticka", i kulten kring zemi och drogen cohoba. Datering saknas. Museo del Hombre Dominicano. Huvud med band i relief. Polerad vit sten, baksidan konkav. Kanske en avliden hövding, cacique. 1000-1500. Museo del Hombre Dominicano.Tillverkad1992, 1993UtställdEtnografiska museet, StockholmTaino, folket som mötte Columbusimage/jpeghttps://collections.smvk.se/carlotta-em/web/image/blob/2780117/taino%2C+1992.dochttp://kulturarvsdata.se/resurser/License#by-nc-ndEtnografiska museetStatens museer för världskulturhttp://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/exhibition/1434178http://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/arkiv/html/1483547http://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/arkiv/xml/1483547http://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/arkiv/rdf/1483547