1.3.02026-04-16- arkivdokument -Rådata1483534arkivStatens museer för världskultur - Etnografiska museetSMVK-EMDokumenthttp://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/arkiv/148353400009Word-dokument, "Melanesien, en introduktion" av Alexander Wanek.Melanesien, ritual och konst (malanganer), personliga egenskaper, såsom karisma och vältalighet. Språk Lingvisterna har väl inte hunnit räkna alla språk och dialekter ännu, men vi vet att det talas långt över tusen olika språk i Melanesien; inom staten Papua Nya Guinea ungefär 760 olika språk, i Nya Hebriderna ca 120, på Salomon-öarna ca 80, och i Nya Kaledonien 25 språk. De exakta antalen är ofta svåra att fastställa eftersom skillna​den mellan olika språk och dialekter återigen är en defi​nitions-fråga och ännu så länge vet vi för lite om språken för att vara helt säkra på deras antal. De 'melanesiska' språken delas in i två stora språkfamiljer: aust​ronesiska och icke-austronesiska språk (tidigare papuanska språk). Tittar vi närmare på de icke-austrone​siska språken ser vi att de egentligen inte bildar en familj, snarare är de en 'restgrupp'. Vi vet nu att denna restgrupp i sin tur innehåller minst fem dis​tinkta språk-familjer och de kommer att bli fler när alla språken har ana​lyserats. En annan svårighet är att de olika områden som 'Melanesien' be​tecknar (geografiskt område, människotyp, kulturområde, språk​fa-milj) inte samman​faller. Det finns människor på Bougainville och i Massim-om​rådet som ser mycket olika ut, men som ändå talar be-släktade icke-austronesiska språk. Andra icke-austronesiska språk som av några lingvister anses vara relaterade till språk i Irian Jaya, västra Nya Guinea, talas också i icke-melanesiska delar av Indone-sien, till exempel på Timor. Efter alla dessa förbehåll mot termen som sådan ska vi nu titta på det som ändå finns kvar av 'Melanesien': en rad fascinerande öriken i Stilla havet från Nya Guinea till Nya Kaledonien. Nya Guinea är värl​dens näst största ö efter Grön​land med svårgenomtränglig urskog och höga berg med snöklädda toppar. I Melanesien finns både berg-iga öar med aktiva vulkaner och låga korallatoller med blå laguner. Där finns rent vatten, tyvärr också växande föroreningsprob​lem, men än så länge mest i närheten av gruvor och större städer. Fisk finns i överflöd och - inte att förglömma - omkring sex miljoner mela​nesier som tillsammans talar omkring 1.200 olika språk. De första kontakterna med européer Melanesierna har en gemensam erfarenhet som de delar med många andra folk i Tredje Världen: förr eller senare har de kommit i kontakt med européerna; de första europeiska fartygen kom från Portugal och Spanien. Portugisen Jorge de Meneses, som landsteg på Nya Guinea år 1526, gav ön namnet 'Ilhas dos Papuas' (Papuwah bety​der 'krull-hårig' på malaysiska). Spanjoren Ortis Retes seglade år 1545, på hemväg från Moluk-kerna till Mexiko, längs Nya Guineas norra kust och fann att människorna påminde honom om afrika​nerna på Gui​neas kuster; det var han som gav ön namnet 'Nya Gui​nea'. 1567 seglade spanjoren Alvaro de Mendaña y Neyra för att söka efter guldet som Marco Polo hade sagt fanns öster om Kina. När han efter en lång och besvärlig resa äntligen siktade några öar antog han att målet var nått. Han kal​lade ögruppen Salo​monöarna efter den rike kung Salomon; hittade dock bara pyrit, kattguld. Hol​ländska, engelska, franska och tyska fartyg följde. Främlingarna idkade ofta valfångst eller var på jakt efter kryddor och melanesierna hade inte alltid så goda erfarenheter av dem. Krut, sjukdomar, sprit och slavhandel Kontakten med européerna betydde nya rikedomar men också nya faror. De vita kom med överlägsna vapen, men deras sjukdomar, som melanesierna inte kunde skydda sig mot, innebar egentligen ett ännu större hot. Många öar avfol​kades nästan fullständigt på grund av mässling och influensa. Under en enda mäss​lingepidemi år 1875 dog mer än 50.000 människor på Fiji. Spriten som europé​erna hade med sig kom att bli en begärlig handelsvara och ledde till mycket stora problem. Den, som sagt funnits många olika cargorörelser i Melanesien. I den här lilla introduktionen ska jag bara beskriva, eller snarare 'skissera' en enda av dem. Den går tillbaka till andra världskriget och dess namn är 'paliaurörelsen'. Paliaurörelsen på Manus På Manus, en arkipelag som består av kanske 150 öar, uppstod 1946 en rör​else, som har beskrivits av bl a Margaret Mead i boken 'New Lives for Old'. Rörelsen har fått namnet paliaurörelsen efter sin profetiske grundare Paliau Maloat. Paliaurörelsen var en reaktion på den massiva närva​ron och aktivi-te​ten i området av amerikansk militär. Under de två sista krigsåren var sammanlagt över en miljon amerikanska soldater sta​tionerade på en jättelik flottbas på Manus, liksom oräkneliga strids​flygplan och upp till 600 allierade krigsfar​tyg. Lokalbefolkningen i hela arkipe-lagen uppskattades till 13.000 människor. De amerikanska aktiviteterna på Manus måste ha varit - och jag skall ut​trycka mig mycket försiktigt! - uppseendeväckande. Än idag är området formligen översållat med skepps-, flygplans- och bil​vrak, med avskjutna flyg​plansdelar, pansarplåt, övergivna japanska kanoner och handeldvapen, halv​sänkta ameri​kanska krigsskepp och otaliga landstigningsfarkoster. Det ame​rikanska stridsflygets land​ningsbanor finns kvar - flera små öar längs revkanten utanför huvud-ön Manus är alltjämt helt ingjutna i betong. När människorna fick komma tillbaka till sina öar efter kriget - efter att ha levt i provisoriska bostäder på huvudön - fick de bo i palmhyddor som än idag är mycket dåligt förankrade på land​nings-banornas spruckna betong. Allt de behöver för livets nödtorft - grönsaker, sago, blad och virke till sina palmhus - måste de byta till sig mot fisk, som är deras enda tillgång. Även provinshuvud​staden Lorengau är till stora delar byggd på gamla landningsbanor och ros-tiga flyghangarer dominerar stadsbilden. Rörelsen startade när amerikanerna hade lämnat Manus för att för​flyttas till Filippinerna. Dess idé var i stora drag följande: om man bara levde som marinsoldaterna och utförde deras 'ritualer' så skulle förr eller senare alla rike​domar i form av mat, jeepar, traktorer och grävmaskiner skickas av deras mäk​tige gud. Under perioden 1946-50 deltog mellan en tredjedel och hälften av arkipelagens befolkning i paliaurörelsen. Det krävdes av rörelsens deltagare att de skulle överge alla tradi​tioner, bränna eller riva sina gamla byar och bygga upp nya som skulle likna amerikanska militärläger. Alla traditionella föremål - musselpengar och hund​tänder, som användes bland annat som brudpris, kläder och smycken - skulle eldas upp eller slängas. De traditionella sederna förbjöds. I de nedbrända by​arna byggdes en ny typ av hus i rader med gator emellan och man anlade ett 'exercisfält' med flaggstång mitt i varje by. Många människor i det inre av huvudön Manus övergav sina byar och flyt​tade till kusten för att invänta cargoskeppen. Bryggor anlades i kustbyarna så att man effektivt skulle kunna ta emot fartygen och livet i byarna reglerades en​ligt strikt militära förebilder med revelj, daglig exercis, och tapto. Man måste ju leva som de amerikanska marinsoldaterna. Rörelsens program utrycktes till stora delar i 'kvasi-bibliska ter​mer' (som Peter Worsley uttrycker det i sin bok 'The trumpet shall sound'), och på sön​dagarna hölls gudstjänster i paliaukyrkorna. En del kultdeltagare hävdade att de hade sett jättelika cargoskepp i om​rådet med förfä​derna och allt cargo om​bord. Men när inget cargo och inga förfäder kom avtog så småningom kultens aktiviteter under 60- och 70-talen. Rörelsens grundare Paliau Maloat, rörelsens profetiske grundare och självskrivne ledare, är än idag en dynamisk ledarfigur. Han har stor auktoritet och orga​nisationsförmåga. Han är skrivkunnig i, �SIDA � �SIDA � Melanesien är namnet på ett område i Stilla havet som sträcker sig från Nya Guinea i nordväst till Nya Kaledonien i sydost. Även Fiji-öarna öster därom räknas ibland hit. Det finns anledning att inleda denna lilla presentation av Melane​sien med ett kort resonemang om vad begreppet 'Melanesien' egent​ligen står för, eftersom det finns vissa problem när man vill av​gränsa det mer exakt. Svårigheterna beror kanske mest på att det inte bara används för att beteckna ett geografiskt område utan ibland ock-så en människotyp, ett kultur​område eller en språkfamilj. Befolkningen Ordet Melanesien kommer från grekiskan och betyder 'de svarta öarna'. Namnet syftar på människornas hudfärg, men det är faktiskt ganska få melane​sier - huvudsakligen bara de på öarna Buka och Bougainville i Papua Nya Gui​nea - som är svarta. Många melanesier är minst lika ljusa som polynesierna eller mikronesierna. 'Melane​sier' är således en missvisande term när det gäller att betec​kna män​niskornas hudfärg eller rastillhörighet. En del forskare har försökt dela in Melanesiens befolkning i tre undergrupper: melanesier, papuaner och pygméer. Detta visade sig olyckligt, eftersom man plötsligt fick två definitioner av 'melanesier'. Under en tid då man antog att jordens alla raser härstammade från några få 'rena' raser, trodde några forskare att folken i Melanesien ut​gjorde olika blandraser med huvudsakligen afrikansk härstamning. Så sent som 1946 spekulerades det i att melanesierna skulle vara en kom​bination av australiska urinvånare, pygméer och medelhavsfolk. Genetiska undersökningar har sedan dess klart visat att afrikaner, medelhavsfolk och melanesier inte kan grupperas samman; och då måste vi försöka finna svar på frågan varför många melanesier, liksom afrikanerna, har krulligt hår och mörk hudfärg. En del författare häv-dar att den mörkhyade krullhåriga människotypen är särskilt lämpad för livet i varma solrika områden som Afrika och Melanesien, men denna teori kan i sin tur inte svara på frågan varför melanesierna visar en så stor variation i hudfärg och hårväxt. Varför är folken i Mas​sim-området ljus​bruna och har vågigt hår medan människorna på Buka, som bara lever några hundra kilometer därifrån, har krulligt hår och blåsvart hud? Ekologiska och klimatrelaterade teorier kan inte för-klara detta faktum. En mångfald kulturer Men, kanske läsaren frågar sig, det måste ju finnas något sätt att definiera Me​lanesien och melanesierna; kanske finns det en gemen​sam kultur? Pluralis, kära läsare: pluralis! Det finns tusentals 'mela-nesiska' kulturer - och deras exakta antal ändras förstås i takt med hur vi ändrar definitionen av ordet 'kultur'. Men ingen definition av ordet 'kultur' tillåter oss att dra slutsatsen att det bara finns en kul​tur i Melanesien. Visst finns det vissa likheter mellan många melanesiska kulturer, exempelvis när det gäller försörjningssätt och materiell kultur. Jakt- och fiskeredskap och redskap som används i träd​gårdarna är relativt lika över hela området, men där finns också likheter mellan mela-nesier, polynesier och mikronesier och vi kan absolut inte tala om ett melanesiskt fiskespjut eller en melanesisk grävkäpp. Den icke-materiella kulturen då, kan man säga att den är melane​sisk? Kan man tala om en specifik melanesisk religion? Återigen: det finns vissa likheter mellan religiösa föreställningar i Melanesien, men det finns också liheter mellan dessa och vissa polynesiska, mikro-ne​siska eller afrikanska föreställningar. Melanesiernas sociala organisation följer inte heller ett enhetligt mönster. På Trobrianderna och Fiji och ytterligare några håll hittar vi ärftliga hövdingadömen liknande de polynesiska, men i Melanesien i övrigt är ledarna 'big men'. De har blivit ledare på grund av, också gäller Sverige.) kommer att få stora rikedomar, och fabriker kommer att skjuta upp ur marken. De som inte vill gå med kom​mer att förintas av kung Jesus/Charles. En modern och sofistikerad cargoför​kunnelse som angår hela världen och utgår från Manus, Papua Nya Guineas minsta och mest perifera provins. Små brickor i jättarnas spel Den lilla staten Papua Nya Guinea har en mäktig och expansiv granne, Indone​sien, som - orättfärdigt och på felaktiga grunder, en​ligt en utbredd uppfattning i Papua Nya Guinea - fått överta halva ön Nya Guinea av holländarna. Denna halva är idag en indonesisk pro-vins, Irian Jaya. Jag ska här inte berätta om konflikten och om det gerillakrig som pågår i Irian Jaya - eller Västpapua, som det heter i Papua Nya Gui​nea. Det skulle kräva en hel artikelserie. Här vill jag bara nämna att relationerna mellan de två grannarna Papua Nya Guinea och Indone​sien formellt är tillfredsställande; många män​niskor i Papua Nya Guinea däremot fruktar att Indonesien förr eller senare kommer att invadera deras land. Enligt nationalisten Bernard Narakobi hade flera indonesiska generaler, när de för några år sedan blev tillfångatagna under invasio​nen av Östra Timor, brev på sig som var skrivna av andra indonesiska generaler (det låter invecklat men jag håller mig till texten i Griffins bok 'Papua New Guinea, a political history'). Dessa brev, hävdar Narakobi, innehöll också anvisningar till de invaderande generalerna att de skulle vara särskilt observanta på 'självständighetsrörelser i Papua Nya Guinea'. Indonesien, menar Narakobi, rättfärdigade sin invasion av Östra Timor genom att påstå att instabilitet på denna ö skulle vara farligt för hela regionen. Utifrån denna logik måste man dra slutsatsen, menar han, att politisk instabili​tet i Papua Nya Guinea också "skulle rättfärdiga en indonesisk invasion". Det kommer kanske snart att visa sig om Papua Nya Guineas regering ser allvarligt på Indonesiens påstådda och - om det finns - högst farliga intresse för den unga grannstatens inre, kanske något turbulenta, liv. En avsatt provins​regering på Manus, tillsammans med andra orosmoment som naturligtvis finns i landet, vore ju inte det bästa beviset för ett lugnt politiskt läge i Papua Nya Guinea. Kanske får vi snart höra att USA har etablerat en nygammal flott​bas på Manus. 1988, när jag var i området, cirkulerade ihärdiga ryk​ten att regeringen i Port Moresby skulle vara välvilligt inställd till en påstådd amerikansk förfrågan om att få återvända till sin gamla bas. En amerikansk flottbas på Manus skulle säkert lugna Indonesien, menar man också i provinsregeringen. Det är väl inte helt osannolikt att USA ser sig om efter säkrare plat​ser för sina marinbaser i Stilla Havsområdet än Sydkorea och Filippinerna. Utveckling, ja! - men hur, på vilka villkor och i vems intresse? I utställningen 'Melanesien: ritual och konst' på Folkens Museum-Etnogra​fiska visas ett urval traditionella föremål från Melanesien. Jag ska försöka för​klara vilket samband jag tycker det finns mellan min berättelse om paliaurörel​sen och utställningen. Idag är det ont om traditionella föremål i Melanesien. Det finns flera skäl till det. Naturligtvis inser du, kära läsare, att även utställ​ningen på detta museum har utarmat Melanesien på föremål. Jag in​ser det också. Men utställningen består av ett ganska litet antal föremål. Många fler har tagits till Europa av alla de tidiga upptäckts​resandena, kolonialförvaltarna, missionärerna och turis​terna. Och de föremål som blev kvar har helt enkelt vittrat bort i det tropiska klima​tet eller ätits upp av olika insekter. Liksom andra cargorörelser påbjöd paliau​rörelsen dessutom att traditionerna skulle överges och alla traditionella föremål förstöras för att cargo skulle kunna komma. Idag,, har om-ge​staltats till fantastiska tillställningar som mest liknar ritualiserade stamkrig. 'National Elections 1977', som skildrar de första fria valen i Papua Nya Guinea. Här konfronteras vi med en del oväntade prob​lem. Hur röstar man när man inte kan läsa kandidaternas namn? Och hur förklarar kandidaterna i detta val sådana västerländska begrepp som 'regering', parlament' och 'demokrati', för att inte tala om 'framsteg', 'politik' och 'politiskt parti'. Inget av de drygt 760 språk som talas i Papua Nya Guinea har ord för dessa begrepp. Fenomenet melanesiska cargo-kulter Den melanesiska företeelse som kanske har väckt den största uppmärksam​heten i väst är 'de melanesiska cargokulterna'. Många européer har blivit offer för massmedias spridning av missförstådda fakta. Namn som 'Vailala Mad​ness' har figurerat och bidragit till att européerna tror att det skulle ha rört sig om ett sorts kollektivt mela​nesiskt vansinne. Och det har påståtts att en liten folkgrupp i Papua Nya Guinea velat köpa den amerikanska presidenten Lyn​don B. Johnson. I det första fallet är det namnet som är missvisande. Männi​skorna som deltog i kulten var inte vansinniga. I det andra fallet rör det sig om en felöversätt​ning från pidginengelskan, där 'baim' - trots att ordet har sitt ur​sprung i engel​skans 'buy' - inte betyder 'att köpa' utan 'att ge pengar' i be​märkelsen 'att betala'. ("Baim sip" på pid​ginengelska betyder till exempel inte att man vill köpa ett fartyg, utan att man vill betala en båtbiljett). De hade helt enkelt samlat in ett ansenligt belopp och ville ge den amerikan​ska presidenten pengarna för att han skulle hjälpa till att utveckla deras område, som då förval​tades av Australien. Detta skedde 1964 i ett område som tidigare varit tysk koloni och vars ekonomiska utveckling hade av​stannat ef-ter andra världs​kriget sedan det hamnat under austra​lisk förvaltning. Kolonialförvalt​ningen dömde kultledarna till fängelse och tvångsar-bete vid ett vägbygge. Men låt oss börja från början: 'Cargokult' är namet på en typ av rörelser som har som målsättning att komma i besittning av europei​ska varor (=cargo). Det har troligen funnits hundratals cargokulter i Melanesien, och hundratals böcker har skrivits om dem. Den ba-komliggande filosofin är logisk och enkel, om vi ser den ur melane-siernas synvinkel. Till att börja med måste vi komma ihåg att melanesierna fick, till skillnad från folken i Afrika och Asien, kon​takt med européer myc-ket sent. Vissa områden i Papua Nya Guinea kontaktades först på 1950-talet eller ännu senare. Européerna hade, när de kom, oför​klar-liga och aldrig skådade rikedomar, och ännu mer kunde de skaffa sig via flygplan eller fartyg. Deras 'cargo' kunde vara allt från ris och and-ra matvaror till pengar, vapen, fotogenlampor och bilar. Ingen europé hade någonsin setts tillverka någonting. De hade suttit på sina verandor eller i skuggan av sina solskydd och hade setts göra de mest intrikata ritualer för att få detta 'cargo'. De hade mon​terat ihop svarta lådor som de skri​kit i (radiosändare), de hade suttit vid ett bord och skrivit på papperslappar (rekvisitioner) eller marscherat omkring i det tropiska solskenet iklädda varma uniformer, skyldrat gevär och hälsat på flagg​stänger som de ställt upp. Alla dessa och ännu fler obegripliga ritualer utfördes av vita på olika platser i Melanesien, och melanesierna drog den näraliggande och helt logiska slutsat​sen att de också skulle kunna få dessa nya okända rike​domar om de bara lärde sig de rätta ritualerna och deras inre hemlighet. Ritualer hade ju också melanesierna. Visserligen såg de något annorlunda ut och ledde till andra resultat: trädgårdar som gav goda skördar, jakt- eller fiskelycka, framgång i kärlek eller andra vardagliga ting. Men det var ju värt att försöka! Det har, blev också en bety​delsefull faktor i melanesiernas demoralisering och områdets avfolk​ning under tiden före kolonise​ringen. 'Blackbirding', en sorts förtäckt slavhandel, var ytterligare en or-sak till avfolk​ningen. Européerna kidnappade manlig arbetskraft till socker​plantagerna på Hawaii och Fiji och till salt- och silvergruvorna i Peru. Områdets stormakt, Australien, som fram till 1901 själv hade varit en koloni, fraktade melanesisk, polynesisk och mikronesisk ar-bets​kraft till sina sockerplantager i Queensland. Hade de tvångsrekryterade arbetarna tur, kom de hem till sina byar igen efter några år och kunde berätta om sina märkliga upplevel​ser i främmande land. Inte sällan hade de lärt sig ett nytt språk, en pidginengelska, och kom att fungera som tolkar vid kon​takten med andra vita. Ofta hade de bytt religion, blivit kristna, och fungerade som inkörsport för den kristna missionsverksamheten som nu hade kommit igång i kolonierna. Idag finns enbart i Papua Nya Guinea med dess drygt tre miljoner invånare långt över hundra olika kristna samfund och missioner och reli​gionerna tas på stort allvar. Det är inte ovanligt att handgripligheter och skärmytslingar utbryter mel​lan medlemmar av olika kristna samfund. Religionsgränserna kom att gå - liksom så små​ningom kolonial​gränserna gjorde - rakt igenom folkgrupperna, och nya lojali-te​ter men också ny fiendskap kan uppstå längs religiösa skiljelinjer. En​skilda familjer kan tillhöra flera olika religiösa samfund i en och samma by, och det förekommer ganska ofta att familjemedlemmar inte kom​municerar med varan​dra över trosgränserna. � Avhoppade sjömän och lycksökare Det fanns ett annat tidstypiskt fenomen i Melanesien och i hela Oceanien: 'beachcombers'. De var vita män som av olika skäl hade lämnat sina fartyg och bosatt sig på öarna. I denna lilla introduktion vill jag nämna en svensk från Uddevalla som var känd under namnet Char​ley Savage. Charley, vars fartyg 'Eliza' hade förlist, hade turen att hitta en bössa i vraket som han kunde sätta ihop och få att fungera. I utbyte mot ett harem av trettio flickor lovade han att skaffa sin adoptivfar, en ärelys​ten hövding från Fiji, militär överlägsenhet. Själv skyddade han sig mot fiendernas pilar genom en brynja av kokosfibrer. Så små​ningom blev han dock lurad in i ett bakhåll, dödad och uppäten. Av hans ben gjordes nålar som användes i segeltillverkningen. Situationen i Oceanien blev så besvärlig för européerna att dåti​dens stormak​ter kände sig 'moraliskt förpliktigade' att upprätta oli-ka 'protektorat', eller att helt enkelt annektera vissa områden för att bättre tillgodose de egna ekonomiska intressena. Kolonialtiden Fiji blev en engelsk koloni, men återfick sin självständighet år 1970. Nya Kale​donien blev franskt, Nya Hebriderna franskt och engelskt. Salomonöarna blev en engelsk koloni, en del hade varit tyskt pro​tektorat under en kort tid, men Tyskland och England bytte några områden i Mikrone​sien mot andra i Salo​monöarna. Sedan 1978 är även Salomonöarna en själv​ständig stat. Norra delen av ön Nya Guinea var tysk koloni från 1884 till första världskriget, förvaltades därefter av Australien tills den efter andra världskriget slogs samman med den södra delen, som hade varit engelsk koloni sedan 1884, och under namnet Papua förvaltats av Australien sedan 1906. Hela området blev nu en australisk koloni fram till 1975, då det blev själv​ständigt och fick namnet Papua Nya Guinea. Irian Jaya (den västra hälften av ön Nya Guinea) var holländsk koloni från 1848 till 1963. Idag är Irian Jaya en indonesisk provins - många i Papua Nya Guinea uppfattar detta som ett exempel på asiatisk kolonialism. Världskrigen Melanesien har av sina respektive kolonialherrar dragits med i två världskrig. Under det första världskrigets, allra första dagar intog aust​ralierna de tyska del​arna av Nya Guinea; krigshandlingarna varade bara ett par dagar och var rela​tivt begränsade. Andra världskriget däremot såg en massiv japansk invasion svepa in över stora delar av Melanesien. Sedan följde en hel serie av blodiga slag och de alllierade återerövrade område efter område. Japans stora melanesiska bas låg i Rabaul i dagens Papua Nya Guinea, och de allierades största bas (som i praktiken var ameri​kansk) etablerades så små​ningom på Admiralitetsöarna, som idag utgör provinsen Manus i Papua Nya Guinea. Under åren 1944-45 passerade fler än en miljon amerikanska sol​dater denna bas, som då var den största marinbasen i världen. Före​trädare för den lilla militärenhet som disponerar basen sedan landet blivit oberoende hävdar att de amerikanska flygplan som fällde atom-bomberna över Hiroshima och Nagasaki startade därifrån. Dagens situation Idag har de flesta kolonierna i Melanesien blivit 'oberoende och självständiga' stater (anföringstecknen antyder min egen uppfattning om deras oberoende och själv​ständighet). Deras ekonomier domineras av råvaruexport. Tropiska trädslag, kaffe, kakao, kopra och gummi produceras för export; det finns kop​par och guldgruvor, man har hittat råolja, och de flesta melanesiska sta​ter har fiskeavtal med stormak​terna USA och Sovjet, Taiwan eller Japan. Välutrustade utländska flottor bedriver storskaligt fiske i melane​siska vatten, effektiva skogsmaskiner avverkar den melane​siska ur​skogen. En annan inkomstkälla vars betydelse växer allt mer är turismen. Många stränder har blivit semesterpa​radis för kanske framför allt australier, men en och annan europeisk resebyrå har också börjat flyga turister till Melanesien. Melanesierna själva tjänar inte mycket på alla råvaror som de ex​porterar och på alla turister som ligger på deras stränder. Visst finns det rika melanesier, men handeln och turismen har oftast ham​nat i andra händer. På Fiji är det in​dier, ditförda av engelsmännen, som dominerar handeln och affärslivet. (När de började dominera även den politiska scenen reagerade de traditionella ledarna och under senare tid har vi hört en hel del om militärkupperna på Fiji). I Papua Nya Guinea har kineserna som togs dit av tyskarna blivit den ekonomiskt domi​nanta medelklassen. Inkomsterna från turistnäringen ökar staternas skatteinkomster något men huvudparten går till utländska flygbolag och hotell​kedjor. För människorna i Melanesien är turismens sociala och kulturella kostnader höga men inkomsterna små. Turismen innebär säkerligen ett hot mot olika traditioner men framför allt innebär den ett hot mot melanesiernas frihet. Små stater som är beroende av turistdollar ser nämligen inte gärna att turisterna skräms bort av inre oroligheter. Konflikten på Fiji fick ett explosionsartat förlopp för att den hade undertryckts av regeringen i många år. Turisterna fick inte oroas. De flesta melane​sier har knappast berörts av västerländsk ekono-mi. De bor kvar i sina byar. Kanske kan de sälja kopra till sjunkande världsmarknads​priser eller souvenirer och småtjänster till besö​kan-de turister. Bara en försvinnande minoritet melanesier har blivit eko-nomiskt fram​gångsrika, vanligen genom en karriär som politiker. Melanesiska reaktioner på kontakten med européerna Naturligtvis reagerade melanesierna på den allt massivare europeiska närvaron. Mycket har skrivits om kulturpåverkan och om melanesi​ernas sätt att reagera mot den utländska exploateringen, och om hur de slutligen accepterade och in​korporerade vissa av de främmande kulturdragen i sina kulturer. Många filmer har gjorts om detta ämne; här nämner jag bara två: 'Trobriand Cricket', som visar hur öborna på Trobrianderna till​ägnar sig denna missionärernas älsklings​sport, och hur den, pidgin-engelska, eller 'Tok Pisin', som det viktigaste och mest spridda gemensamma språ​ket i hela området kallas (paliaukultens deltagare talar tillsammans kan-ske 25 olika språk, och Tok Pisin är rörelsens officiella språk). Den australiska kolonialför​valtningen som kom tillbaka till Manus efter kriget utsatte Paliau och hans rör​else för häftiga angrepp och - berättar Margaret Mead i 'New Lives for Old' - även förtal. I Austra​lien utpekades han som "en cargo​kultens mogul som håller sig med bland annat ett harem". 1947 häktades han och anklagades för ter-ro​rism, skändning av kyrkor och förstörelse av administ​rationens anläggningar och handlingar. Han togs till Port Moresby, kolonins huvudstad, där han fick genomgå en snabbutbildning. Han berättar att han in​formerades om den kolo​niala regeringsformen och om pla​nerade utvecklings​projekt i kolonin. Den politiska utvecklingen efter PNG:s självständighet Vid självständigheten 1975 delade Papua Nya Guineas regering in landet i 19 provinser som fick varsin pro​vinsregering. 1977 tillsattes en proviso​risk regering i den nyetable​rade provinsen Manus och de första valen till denna provinsregering hölls 1979. Det nya universitetet i Port Moresby hade tagit emot sina första stu​denter så sent som 1965 och i början av 1970-talet utexa-minerades de första infödda akademi​kerna. De blev eftersökta på-läggskalvar i den nya administration som Australien nu började bygga upp inför Papua Nya Guineas självständighet, och de nådde på mycket kort tid toppbefattningar inom statsförvaltningen i Port Moresby. Efter självständigheten började en intressant utveckling: besvikna, fortfarande unga akademiker i höga statliga befattningar började radi​kaliseras och många av dem lämnade huvudstaden Port Moresby för att åka tillbaka till sina egna pro​vinser. Hem till Manus åkte den forne chefen för motsvarigheten till vår bygg​nadsstyrelse, Paliau Lukas Chauka (han är inte son till Paliau Maloat). Paliau Lukas Chauka, som har en akademisk grundutbildning i ekonomi och filosofi, engagerade sig efter hemkomsten i paliaurörel​sen, som då hade slumrat under några år. "Papua Nya Guinea! Vakna! Sluta drömma!" skrev han i en pamflett som spreds i provin​sen Manus, "Mitt hjärta gråter och längtar efter en ledare som för vår älskade nation tillbaka på den väg som vi har lämnat! I Lorengau i provinsen Manus, juldagen 1979, har vår ledare (dvs Paliau Maloat, min anm.) kungjort sin plan att förinta utvecklingens djävul och leda vår nation i dess stora språng in i framtiden!". Paliaurörelsens moderna skepnad - Makasol Paliaurörelsen ändrade namn till 'Makasol' (en förkortning av 'MAnus KAs​tam kaunSOL', vilket är pidginengelska och betyder 'Manus traditionella rege​ring') och började utveckla en ny profil. Idag bjuder Makasol ett aggressivt motstånd mot Papua Nya Gui​neas regering i Port Moresby och dess utveck​lings- och moderni​seringspolitik, vilken uppfattas som ett utländskt styre. Samtidigt behåller dock Makasol sin religiösa överbyggnad och kallar till exem​pel den nationella regeringen för 'Lucifer', en personifiering av det onda som måste bekämpas med alla medel. Rörelsens grundare, Paliau Maloat, utnämner sig till 'världens siste profet' och meddelar att han står i daglig kontakt med Jesus. En hel grupp väl​utbildade unga män samlas runt honom, bland dem en av Papua Nya Guineas mest framgångsrika jurister. Makasol begagnar sig av 'Lucifers' egna vapen - lagar och domstolar - för att anklaga och förfölja statens representanter på olika nivåer. 1984 vann Makasol ett mål i Hösta Domstolen i Port Moresby där de fram​gångsrikt hade drivit den något halsbrytande anklagelsen att provinsregeringen, denna 'Lucifers' regionala representant, hade brutit mot grundlagen. National​regeringen upplöste provinsrege​ringen och, nyval ordnades. Flera ledande med​lemmar i Makasol ställde upp i valet och idag sitter några av rörelsens medlem​mar i pro​vinsparlamentet. På lokal nivå spelar det stor roll om man är medlem i Makasol el​ler inte. Marga​ret Meads berömda 'fält', byn Pere, och en rad andra byar i Manus är idag delade i två läger; rörelsens medlemmar bor i den ena halvan och provins​regeringens anhängare i den andra. Livet ter sig mycket olika i de två halvorna. Makasolmedlemmarnas liv präglas av kooperativa idéer och de flesta akti​viteterna görs i grupp. Visserligen har man inga militära övningar längre, men revel​jen och taptot lever kvar i några av byarna. Provinsregeringens anhäng​are lever däremot mer individuellt och har fler av de äldre traditionerna i behåll. Grupperna umgås inte med varan​dra, om man inte vill kalla stridigheterna och slagsmålen dem emel​lan för umgänge, och många familjer har splittrats. Paliaurörelsens aktiviteter har inte givit de resultat man en gång hoppades på: inga cargoskepp kom och förfäderna är kvar i sin ande​värld. Paliau Maloats an​hängare, liksom övriga melanesier, har trots alla riter och exercis inte blivit till​närmelsevis lika rika som de amerikanska marinsoldaterna var. Kanske har det gemensamma och målmedvetna arbetet ökat medlemmarnas levnadsstandard något, men viktigast är nog den enorma stolthet som man finner hos rörel​sens deltagare; stoltheten över att ha tagit sitt öde i egna händer. Makasols kanske mest märkbara framgång är att rörel​sen har lyc​kats hålla ungdomen kvar i byarna. Makasolbyarna ut​märker sig genom sitt höga antal unga människor. Livet där upplevs inte lika meningslöst som i byar med kristna missioner. Ytterligare en mycket viktig sak har rörelsen lyckats med: under cargokult-perioden lämnade alla kristna missionärer området. De som inte gick frivilligt tvingades handgripligen till det av kultdel​ta-garna. Missio​närerna hade - och har fortfarande - hand om grund​sko-leutbildningen i många byar i Papua Nya Guinea och när de flyt​tade blev makasolbyarna utan lärare. Kolonialrege​ringen tvingades då tillsätta vakanserna med andra lärare; vanliga grundskolelä​rare, som - säger man idag i Manus - undervisade mycket bättre än missionä​rerna någonsin hade gjort, och det låter ju rimligt, tycker jag, efter​som missio​närer inte har någon egentlig lärarutbildning. Idag kan provinsen Manus skryta med den bäst utbildade befolkningen i hela Papua Nya Guinea - sanno​likt tack vare paliaukulten. Jesu återkomst För ett par år sedan hade den åldrande Paliau Maloat en ny vision. Jesus hade talat om för honom att han kommer tillbaka till jorden under 1990. I London finns, enligt visionen, den judiske kungen Davids gamla tronstol där den funge​rar som det engelska kungahu​sets tron (visionen har inte rätt där: stolen, eller snarare en sten, som av somliga anses vara kung Davids kröningssten, finns faktiskt att beskåda i Westminster Abbey). Judarnas största konung, Jesus, har aldrig fått sitta på denna stol och vill därför komma tillbaka till jorden. Efter​som Jesus inte har någon kropp måste han först lösa detta problem och det tän​ker han göra genom att förkroppsliga sig i den person som sitter på tro​nen. För att ingen olycka ska ske kräver Jesus, enligt Paliau, att en kung ska sitta på Storbritanniens tron. Drottning Elisabet måste därför skyndsamt avgå och lämna platsen till prins Charles. Paliau Maloat har skrivit ett formellt brev till Prins Charles, där han installerar honom som konung och underförstått kräver drottningens avgång. När Jesus kommer någon gång under året 1990 måste världens alla nationer ha sökt medlemsskap i 'The Commonwealth of Nations' med London som huvudstad. De nationer som vill ingå i detta samvälde (Paliau underströk i vårt samtal att detta givetvis, bara något mer än hundra år efter kolonialtidens början, är pro​vinsen Manus så gott som tom på traditionella föremål. Tro nu inte att jag vill förorda att byborna ska ersätta sina färgglada plastbyt​tor med sotade och oljade träskålar, sina transistorapparater med garamut-trum​mor och sina pengar med hundtänder. Det skulle de aldrig gå med på, lika litet som vi om våra mo​derna badrum skulle ersättas med en pump på gården av beskäftiga besö​kare. Men det finns en väsentlig skillnad mellan vår egen utveckling här i Europa och melanesiernas i Oceanien. Vi har (sett som samhälle i varje fall) i relativt hög grad fått bestämma hur vi vill gestalta våra liv. Melanesierna har för hundra år sedan från​tagits denna möjlighet och mycket i dagens Melan​esien tyder på att männi​skorna försöker hitta tillbaka till sina egna rötter. Paliaurörelsen ändrade som sagt under senare delen av 1970-talet sitt namn till Makasol (Manus traditionella regering). Namnbytet sam​manföll med en rad förändringar i rörelsens målsättning. Den politi​serades och började, i likhet med många andra rörelser i Papua Nya Guinea, att uppträda kritiskt mot den egna regeringen. Vi måste fråga oss vad det är inom den 'oberoende' staten med dess 'oberoende' regering som de olika rörelserna riktar sig emot. Det är inte upp​enbart rasistiska argument som i Fiji där den melane​siska befolkningen hade förlorat den politiska makten till de av eng​elsmännen 'importerade' indi​erna, men jag tror att svaret ändå ligger inom samma sfär. Den 'oberoende' nationalrege​ringen i det 'obero-ende' Papua Nya Guinea tycks av delar av befolk​ningen uppfattas som en förlängning, en oreflekterad fortsättning, av den välmenande kolonialmaktens moderniserings- och västerniseringspoli​tik; natio-nalregeringen anses gå med full fart åt fel håll. Alla melanesier som jag har träffat har på olika sätt försökt - och oftast helt omedvetet - att frigöra sig från skamkänslorna som vi vita har ingjutit i dem när vi i över hundra år har talat om för dem att de skulle vara hedniska ociviliserade vildar som lever på stenåldersnivå och som vi i vår godhet måste hjälpa på olika sätt. Kalle Svenson, alias Charley Savage från Uddevalla hjälpte, missionärerna hjälpte (och hjälper än, hundrafalt), kolonisatörerna upprättade 'protekto​rat' för att hjälpa. Melanesierna har ständigt fått det underförstådda bud​skapet att de är underlägsna. Och nu, sedan 1975, spelar landets 'oberoende' regering hjälpa​rens roll i samma process: västerniseringsproces​sen. Protesterna verkar tillta i Papua Nya Guinea och andra mela​nesiska stater och leds ofta av unga akademiker som har sett 'Lucifer' ini​från när de själva har arbetat inom statsförvaltningen. Och vad kan vi här i Sverige göra? Dagens melanesier strävar efter att kunna betrakta sitt förflutna med stolthet, efter att hitta tillbaka till sina egna rötter, efter att slippa skämmas för sina egna 'primitiva' förfäder och för sig själva. På ut​ställningen finns några exempel från melanesiernas materiella kulturer. När vi tittar på dem borde vi först och främst låta bli att tänka som så många västerlänningar har gjort genom tiderna. Vi får inte oreflekterat dela in mänskligheten efter en skala där vi själva befinner oss högst upp och melanesierna blir reducerade till 'pri-mitiva människor', som lever i 'stenålderskulturer' - det gick visst nyligen en svensk TV-serie med ett liknande synsätt? Nej, vi borde kanske tänka på att stora delar av den melanesiska eliten har övergivit lovande karriärer i städerna. De skulle stå andäktiga med tårfyllda ögon inför föremålen i den här utställningen. Är då dessa unga akademiker aningslösa romantiker? Kanske det, men några 'primitiva stenåldersmänniskor' är de inte. Melanesien En, introduktion av Alexander Wanek Melanesien Melanesien Melanesien © Folkens Museum -- Etnografiska,1989 Omslag: sköld från Trobrianderna dekorerad med magiska mönster. Redigering: Ann-Cathrine Lagercrantz ISBN 91 8534415XUtställdEtnografiska museet, StockholmMelanesien, ritual och konst (malanganer)image/jpeghttps://collections.smvk.se/carlotta-em/web/image/blob/2780105/Melanesien%2C+Wanek.dochttp://kulturarvsdata.se/resurser/License#by-nc-ndEtnografiska museetStatens museer för världskulturhttp://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/exhibition/1434022http://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/arkiv/html/1483534http://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/arkiv/xml/1483534http://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/arkiv/rdf/1483534