1.3.02026-10-22- arkivdokument -Rådata1483533arkivStatens museer för världskultur - Etnografiska museetSMVK-EMDokumenthttp://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/arkiv/148353300008Word-dokument, "Film om Malanganer, Institute of Studies, Port Moresby".Melanesien, ritual och konst (malanganer), hämta kunskaper om Labadama. Centrala i Labadamas skulpturer, masker och danser är de två figurerna Lebaimus, kala-bat-klanens första malanganer.
En gång för länge sedan blev två män som snidade dessa malangan-figurer i byn Larango ansvariga för flera dödsfall. De rasande byborna jagade männen till stranden där de lyckades fly till Tabar i kanot. I slutet av 1860-talet dödade så grannarna i byn klanens återstående medlemmar eller drev iväg dem, men Momoras, som senare blev Buk Buks mor, lyckades undkomma. En lång tid efteråt beslöt Buk Buk att lära sig snida Lebaimus.
Åsynen av Lebaimus framkallar djupa känslor av smärta och respekt. Så starka är dessa känslor att det tog många år innan Eliachim kände tillförsikt nog att snida dem. Han fruktade deras hämnd om han skulle förolämpa dem genom att visa sig inkompetent.
Limisimbet - dagen då plattformar med taro från andra byar levereras
Trots att kalabat-klanen har lagt ner mycket arbete i sina egna taroodlingar har de också uppdragit åt byarna runt omkring att leverera taro. De måste vara säkra på att kunna erbjuda sina gäster ett överflöd av mat.
Lagadap - repetitionsdag med dräkter och Leve Silok - kokdagen
Dansarna ska imitera havsörnens rörelser. I gryningen tar Anton dansarna till stranden och stänker vatten över dem, åkallande havsörnens bild. Tvagningen renar männen. Om de ska dansa i malangan-maskerna måste de rätta sig strikt efter vissa regler: avstå från kontakt med kvinnor under sju dagar och bara äta viss sorts mat. Malanganen kommer att hämnas om en deltagare i dansen bryter mot reglerna.
När byn vaknar denna morgon dyker wanis upp och förstör stängslet som så länge har dolt männens förehavanden. Denna sista destruktiva handling blottar det centrala i hela ceremonin: de snidade och målade malanganerna som har ställts upp längs graven där inne.
Livi Lobo - dagen då grisarna slaktas
En kokosnöt som kastas till någon representerar ett grishuvud. Om den accepteras måste ett grishuvud lämnas till Eliachim och hans familj vid en senare fest.
Alla grisarna placeras nu på rad och Eliachim skär upp dem. Pamas, Eliachims son, stryker kalk på dem, vilket innebär att de nu fått en ny status; de är grisar som dödats på graven. Kött fördelas till andra klanledare för de bidrag som deras byar har lämnat till ceremonierna. Den summa som festen har kostat offentliggörs, 19.775 Kina (ca 158.000 kr).
Klädd i Buk Buks gamla ylletröja och med hans käpp och korg klättrar Anton upp på plattformen med alla grisarna för att hålla talet till Buk Buk.
Ceremonin markerar att de levande har fullgjort sina skyldigheter gentemot de döda. Nu återstår bara fördelningen av grisar. Genom åren har noggranna anteckningar förts vilka grisgåvor som gjorts. Listorna checkas nu omsorgsfullt av, eftersom det är viktigt att balansen i gåvoutbytet bibehålls.
Malanganerna har kommit tillbaka och försvunnit igen. De döda har hedrats. Andarna och deras kraft har blivit bekräftade och människorna i området har bringats till insikt om sitt ansvar och sina åligganden gentemot levande och döda klanmedlemmar.
Även om malanganerna har försvunnit kommer de inte att blekna bort. De lever kvar i minnen och drömmar och i de starka band som män och kvinnor på Nya Irland genom dem skapar till varandra och till sina döda.
Folkens Museum -- etnografiska 1989-02-23, FILM OM MALANGANER
Institute of Studies, Port Moresby (54 min)
Filmen skildrar den malangan-fest som ägde rum i byn Kisiu i Mandak-området på Nya Irland, Papua Nya Guinea, under några månader i början av 1979. Malangan är den serie ceremonier som en klan håller för att minnas en bety-dande släktings död, men även alla de skulpturer, masker och maskfigurer som hör till dessa ceremonier.
Denna malangan-fest har planerats av tre bröder ur kalabat-klanen, Eliachim, Raymond och Anton Kaparau, för att ihågkomma Paul Buk Buk, en betydande man i deras klan som dog år 1965. Så genomarbetade malangan-fester som denna hålls mycket sällan på Nya Irland idag.
De malangan-ceremonier som iscensätts här kallas Labadama och berättar kalabat-klanens egen historia. Under Labadama kan klanens medlemmar min-nas sina döda, dem som de har känt i livet och dem som de bara känner som skuggor från det förflutna. I Labadama dramatiseras relationerna mellan levande och döda; de förpliktelser en individ har mot sin klan; individers, familjers och klaners ställning sinsemellan.
Sedan flera månader har ett högt stängsel av palmblad hindrat främlingar, kvinnor och barn från att se vad som försiggår i och omkring manshuset. Där inne sitter Eliachim, den äldste av de tre bröderna, och snidar malangan-skulp-turer, som vid festligheternas kulmen ska stå vid Buk Buks och några andra kvinnliga klanmedlemmars grav. Det är Buk Buk själv som en gång har initierat Eliachim i konsten att snida malangan-figurer.
Ceremonierna har redan börjat och ska pågå i några månader. Nu dyker maskklädda män upp. Dessa malanganer kallas wanis och representerar en fientlig omvärld och våldsamma händelser i Mandaks historia. Runtom i byarna lämnar de röda snäckpengar, mis, för att försäkra sig om att männen därifrån ska deltaga i ceremonierna klädda i sina malangan-masker. Så länge festerna pågår rusar wanis runt i byarna och längs stränderna för att begära bidrag.
Så en dag kommer alla grupper av wanis-klädda män till Kisiu för en första gemensam manifestation. Den kommer att upprepas flera gånger under de följande månaderna. Först in i byn kommer Bas. Han ska se till att alla kvinnor är utom synhåll. Så kommer Bobonu och Karenu som slår sönder byns väggar och tak om de inte får mat, pengar och betelnötter. När äldre män och kvinnor ser detta återupplever de gamla tider och gråter vid tanken på sina döda släk-tingar. Träsnidaren och hans klan får så småningom situationen under kontroll genom att ge och utbyta gåvor och mat. Detta dramatiska skådespel skildrar kosmiska motpoler i tillvaron; aggressivitet och samarbete, förstörelse och skaparkraft, kaos och trygghet.
Ligiasugaba - dagen då gaba-trädet bärs till byn
Män från en annan by kommer bärande på en trädstam som är dekorerad med gåvor. Traditionellt förknippades denna dag med dödande och kannibalism. I dag förknippas den med kristen religion, men ändå finns starka minnen kvar från forna dagar då dödsoffrens kroppar hängde i trädets grenar. De röda strec-ken på stammen symboliserar offrens blod.
När Buk Buk och de övriga klanmedlemmarna dog gav deras familjer snäck-pengar till sina släktingar som därför nu bör ge varsin gris till festen. Dessa kon-trakt representeras av stickor i sanden. Namnen på alla dem som en gång mot-tog snäckpengar ropas upp och en sticka överräcks. De som tar emot stickan förbinder sig att leverera en gris.
Den viktigaste födan i Mandak-området är taro och ingen ceremoni eller fest hålls utan väldiga mängder taro. Vid begravningsfester bygger den dödes släk-tingar en plattform där taro till alla de hundratals gästerna travas.
Trots det europeiska konfliktfyllda inflytandet har kalabat-klanen behållit kunskapen om malanganceremonierna. Det var Buk Buk som före första världs-kriget reste till ön Tabar för attUtställdEtnografiska museet, StockholmMelanesien, ritual och konst (malanganer)image/jpeghttps://collections.smvk.se/carlotta-em/web/image/blob/2780103/Malanganfilm.dochttp://kulturarvsdata.se/resurser/License#by-nc-ndEtnografiska museetStatens museer för världskulturhttp://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/exhibition/1434022http://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/arkiv/html/1483533http://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/arkiv/xml/1483533http://kulturarvsdata.se/SMVK-EM/arkiv/rdf/1483533