Hard rock
Se även det svenska begreppet hårdrock.
Hard rock (hård rock) är en löst definierad subgenre inom rockmusik som uppstod under mitten av 1960-talet i samband med garagerock, psykedelisk rock och bluesrock. Genren kännetecknas av aggressiv sång, distade elgitarrer, elbas och trummor, ofta ackompanjerad av piano och keyboard.
Hard rock utvecklades till en allmän sorts populärmusik under 1970-talet, med band som Led Zeppelin, The Who, Deep Purple, Kiss, Aerosmith, AC/DC och Van Halen. Under 1980-talet gick en del hard rock-band ifrån sina rötter mot poprock-hållet,S. T. Erlewine. "Queen". Allmusic. Arkiverad från originalet den 12 februari 2011.V. Bogdanov, C. Woodstra och S. T. Erlewine. All Music Guide to Rock: the Definitive Guide to Rock, Pop, and Soul (Milwaukee, WI: Backbeat Books, 3:e uppl., 2002). . s. 903–5. medan andra började återvända till hard rock-soundet.V. Bogdanov, C. Woodstra och S. T. Erlewine. All Music Guide to Rock: the Definitive Guide to Rock, Pop, and Soul (Milwaukee, WI: Backbeat Books, 3:e uppl., 2002). . s. 966. Etablerade band gjorde en comeback under mitten av 1980-talet och det nådde en kommersiell topp under detta decennium, med glam metal-band som Bon Jovi och Def Leppard samt med det råare soundet hos Guns N' Roses, följt av stora framgångar under decenniets senare del. Hard rock började tappa popularitet på 1990-talet då grunge och britpop slog igenom.
Trots det anammade många postgrungeband ett hard rock-sound och under 2000-talet kom ett förnyat intresse hos etablerade band, försök att återskapa genren och nya hard rock-band som bildades ur garagerock- och postpunk revival-scenerna. På 2000-talet lyckades bara ett fåtal hard rock-band från 1970- och 1980-talen behålla stora framgångar.
Historia
Hard rockens rötter kan spåras tillbaka till 1950-talet, framförallt elektrisk blues,Michael Campbell & James Brody (2007). Rock and Roll: An Introduction. s. 201Simon Frith, Will Straw, John Street. The Cambridge Companion to Pop and Rock. Cambridge University Press. s. 19 som lade grunden till nyckelelement som rytande sång, tunga gitarriff, gitarrsolon i bluesskalor med string-bending, stark takt, tjock riffbaserad faktur och poserande framträdanden. Gitarrister inom elektrisk blues började under detta decennium att experimentera med hard rock-element såsom drivande rytmer, distade gitarrsolon och powerackord, speciellt Memphis blues-gitarristerna Joe Hill Louis, Willie Johnson och framförallt Pat Hare,Miller, Jim (1980). The Rolling Stone Illustrated History of Rock & Roll. New York: Rolling Stone. . Läst 5 juli 2012. "Black country bluesmen made raw, heavily amplified boogie records of their own, especially in Memphis, where guitarists like Joe Hill Louis, Willie Johnson (with the early Howlin' Wolf band) and Pat Hare (with Little Junior Parker) played driving rhythms and scorching, distorted solos that might be counted the distant ancestors of heavy metal."Palmer, Robert. "Church of the Sonic Guitar", s. 13–38 i Anthony DeCurtis Present Tense (Durham NC: Duke University Press, 1992), , s. 24–27. som fångade ett "raspigare, vidrigare, mer våldsamt elgitarrsound" på inspelningar som James Cottons "Cotton Crop Blues" (1954). Till andra föregångare hör Link Wrays rock and roll-komposition "Rumble" från 1958J. Simmonds. The Encyclopedia of Dead Rock Stars: Heroin, Handguns, and Ham Sandwiches (Chicago Il: Chicago Review Press, 2008). . s. 559. och Dick Dales instrumentala surfrocklåtar "Let's Go Trippin'" (1961) och "Misirlou" (1962).
Add a comment or suggest edits
To publish a public comment on the object, select «Leave a comment». To send an inquiry directly to the museum, select «Send an inquiry».