DET FÖRFLUTNA ORDNAS
– i sten, brons och järn
1797 presenterade naturforskaren Anders J. Retzius en studie om fornsaker. I arbetet med ett bronsåldersfynd lade han grunden till en fungerande indelning av fornfynd. Han gjorde en katalog över de arkeologiska samlingarna i Lunds Historiska Museum och delade in föremålen i fyra grupper: sten, koppar, järn och lera. Bland andra forskare och författare började man också använda materialen som utgångspunkter när man tidsbestämde fornfynd.
Under 1820-talet utarbetade den danske arkeologen Christian Jürgensen Thomsen det så kallade treperiodsystemet, där föremålen delas upp i sten-, brons- och järnålder.
Systematisering behövdes för att kunna hantera stora samlingar av fornfynd, i hans fall på Nationalmuseum i Köpenhamn. Under 1800-talets gång blev Thomsens system allt mer använt av andra forskare. Den första perioden i Thomsens system var stenåldern. Den andra perioden fick namnet bronsåldern eftersom bronset då var ett nytt material, som tillsammans med sten, användes när verktyg och vapen tillverkades. Den tredje perioden kallades för järnåldern och markerar att människan lärt sig framställa föremål i järn och senare stål.
En annan forskare som påverkade möjligheten att systematisera och diskutera äldre samhällen var zoologen, paleontologen och arkeologen Sven Nilsson. Nilsson menade att forskare med hjälp av etnografiska studier av samtida kulturer, som benämndes som ”lågtekniska”, kunde dra slutsatser om hur forntida samhällen använde sina föremål och organiserade sin vardag.
